För någon vecka sedan twittrade någon att Enligt ryktena så låter @SJ_AB tärningen avgöra vad de ska skylla på: signalfel, växelfel eller falafel. Jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden och när mammas tåg var en halvtimme sent i fredags var jag inte sen att skicka iväg ett: Senaste i raden av felmeddelanden från @SJ_AB : bomfel. När kommer falafel? Idag fick jag svar på tal. SJ talade om att :) Vi serverar inte falafel på tågen – däremot en massa annat gott: http://bit.ly/ZYs9T

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd att det inte serveras falafel på tågen. Detta av två, inte allt för komplicerade, anledningar.

1. Falafel är gott. Även jag som karnivor gillar att sätta tänderna i en falafelrulle med vitlöksås eller en falafelsallad med färska grönsaker. Jag har inte utforskat SJs vegetariska utbud i någon större utsträckning, så jag kan egentligen inte uttala mig. Mitt enda argument är att falafel är gott. God mat är god service, och sist jag kollade var SJ ett företag som siktar på just god service. Alltså bör de servera falafel.

2. De flesta av oss som har åkt med SJ några gånger har vid det här laget hört talas om en uppsjö av olika fel som kan försena en resa. Är det inte signalfel så är det växelfel. Många av oss har också för länge sedan gett upp. Det handlar inte om utifall att något kommer att gå fel utan snarast när något går fel och vilket felet blir denna gång. Att ange en ankomsttid är inte lönt, desto roligare däremot att satsa lite pengar på vilken anledningen till förseningen kommer att bli denna gång. Vi bryr oss ärligt talat inte om det är tågmöte eller bomfel. Så kom igen SJ, servera falafel i er bistro och skyll på den. Det är ologiskt, svårförklarat och hjälper inte resenärerna ett dugg. Men i ärlighetens namn, vi blir inte klokare av att ni talar om att vi står stilla på grund av signalfel heller. Vi blir faktiskt mest irriterade på att det alltid är fel på signalerna. Falafel däremot är det svårare att bli irriterad på, falafel är ju gott (se punkt 1). Om inte annat så är det, i alla fall ibland, långt mer roande att höra att tåget står stilla på grund av falafel. Det hjälper inte ett dugg, tåget står fortfarande stilla och vi är fortfarande sena, men vi log i alla fall när vi fick veta det. Det kanske inte räknas som bra service. Men ärligt talat SJ, våra förväntningar på er är inte så höga längre. Överraska oss. Fram med falafel!

För övrigt kan jag också meddela att när syster konstaterade att de antingen inte förstått vad jag menat med min tweet, eller så hade de överlistat mig i dryghet lät svaret sig inte dröja. Vi har överlistat dig. Mitt i rådande tågkaos kan SJ, eller i alla fall SJs twittrare, kosta på sig att ha humor och driva med en uppkäftig twittrare. Helt rätt. Humor finns. Nästa steg: falafel.

Om någon från SJ nu skulle råka läsa detta: Nej, jag vet att ni inte kan skylla på mat när tåget är försenat, men erkänn, det vore kul.

På ett tåg, igen. Någon har passat på att ta min fönsterplats och somnat där. Idag har jag inte energin att väcka honom bara för att kräva min rätt. En annan dag kanske, men inte idag. Jag slår mig ner på platsen bredvid och somnar snart jag med. Vaknar av att huvudet glidit bakåt i en obekväm ställning. Visste inte ens att det gick, tvärt emot den sedvanliga hakan-mot-bröstet-positionen. Tjugo minuter sena till Stockholm. Vi stannar till på stationsbron. Det är spårbrist på Stockholms Central, meddelar rösten i högtalaren och jag har lust att skrika åt dem att det är idioter, det kan inte ta slut på spår. Men jag är tyst.

Långsamt rullar tåget in på Centralen. Snabbt som en iller tar jag mig ut. Zig-zagande mellan saktfärdiga resenärer och underhållsfordon. För en stund funderar jag på om det går fortare att hoppa över två barn i sexårsåldern än att gå runt dem. Världens långsammaste tjej tar upp min beställning på Burger King. Hon verkar sakna förståelse för att mitt tåg går om tolv minuter och att jag inte har en aning om från vilket spår. Jag upplyser henne inte heller. Elva minuter. Hon staplar brickor, jag trummar med fingrarna mot resväskans handtag. Tio minuter. Fler brickor. Nio minuter. Min mat kommer. Hon räcker mig den pliktskyldigast och jag pilar iväg. Spår 18b. Score, dit är det nära. Folk som rör sig i samma riktning som jag verkar dock inte känna samma brådska. Med en vana jag inte visste att jag hade rör jag mig mellan och förbi dem. Inser att månader av slalom mellan axelhöga pensionärer i Ayr och planlöst vandrande shoppare i Glasgow har satt sina spår. Centralen, du har mött din överman.

Tåget rullar iväg och tjejen på andra sidan gången frågar tågvärden om det är tio i nio vi ska anlända till Sundsvall. Om Gud är god, blir svaret. Jag äter min nyförvärvade skräpmat och gör ett försök att plugga. Snart sitter jag dock sovande i samma underliga ställning igen. Vaknar till i Söderhamn. Folk som passerar min plats pratar norrländska. Även om jag, lättpåverkad som jag är, har förlorat mycket av det som en gång var min dialekt känns det tryggt. Det är en trygg plats jag är på väg till, en plats där det pratas norrländska.

Jag hasar mig upp för att gå på toaletten. Sovandet har smetat ut min mascara och slitit håret ur sin snodd. Det blåa ljuset gör att den lätt lutade spegeln visar något som mest ser ut som en välklädd heroinist i fyra månader in i en graviditet. Jag suckar. Den här resan saknar något av den tillfredsställelse som jag brukar finna i att sitta på ett framåtrusande tåg. Kanske beror det på anledningen till den, kanske på att sömnbristen, skakningarna och snabbmaten gör mig illamående. Jag tröstar mig med att vi är i tid till Sundsvalls Central och sätter mitt hopp till söndagens återresa.