Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘SJ’

Varför SJ borde sälja falafel

February 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

För någon vecka sedan twittrade någon att Enligt ryktena så låter @SJ_AB tärningen avgöra vad de ska skylla på: signalfel, växelfel eller falafel. Jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden och när mammas tåg var en halvtimme sent i fredags var jag inte sen att skicka iväg ett: Senaste i raden av felmeddelanden från @SJ_AB : bomfel. När kommer falafel? Idag fick jag svar på tal. SJ talade om att :) Vi serverar inte falafel på tågen – däremot en massa annat gott: http://bit.ly/ZYs9T

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd att det inte serveras falafel på tågen. Detta av två, inte allt för komplicerade, anledningar.

1. Falafel är gott. Även jag som karnivor gillar att sätta tänderna i en falafelrulle med vitlöksås eller en falafelsallad med färska grönsaker. Jag har inte utforskat SJs vegetariska utbud i någon större utsträckning, så jag kan egentligen inte uttala mig. Mitt enda argument är att falafel är gott. God mat är god service, och sist jag kollade var SJ ett företag som siktar på just god service. Alltså bör de servera falafel.

2. De flesta av oss som har åkt med SJ några gånger har vid det här laget hört talas om en uppsjö av olika fel som kan försena en resa. Är det inte signalfel så är det växelfel. Många av oss har också för länge sedan gett upp. Det handlar inte om utifall att något kommer att gå fel utan snarast när något går fel och vilket felet blir denna gång. Att ange en ankomsttid är inte lönt, desto roligare däremot att satsa lite pengar på vilken anledningen till förseningen kommer att bli denna gång. Vi bryr oss ärligt talat inte om det är tågmöte eller bomfel. Så kom igen SJ, servera falafel i er bistro och skyll på den. Det är ologiskt, svårförklarat och hjälper inte resenärerna ett dugg. Men i ärlighetens namn, vi blir inte klokare av att ni talar om att vi står stilla på grund av signalfel heller. Vi blir faktiskt mest irriterade på att det alltid är fel på signalerna. Falafel däremot är det svårare att bli irriterad på, falafel är ju gott (se punkt 1). Om inte annat så är det, i alla fall ibland, långt mer roande att höra att tåget står stilla på grund av falafel. Det hjälper inte ett dugg, tåget står fortfarande stilla och vi är fortfarande sena, men vi log i alla fall när vi fick veta det. Det kanske inte räknas som bra service. Men ärligt talat SJ, våra förväntningar på er är inte så höga längre. Överraska oss. Fram med falafel!

För övrigt kan jag också meddela att när syster konstaterade att de antingen inte förstått vad jag menat med min tweet, eller så hade de överlistat mig i dryghet lät svaret sig inte dröja. Vi har överlistat dig. Mitt i rådande tågkaos kan SJ, eller i alla fall SJs twittrare, kosta på sig att ha humor och driva med en uppkäftig twittrare. Helt rätt. Humor finns. Nästa steg: falafel.

Om någon från SJ nu skulle råka läsa detta: Nej, jag vet att ni inte kan skylla på mat när tåget är försenat, men erkänn, det vore kul.

Resa mot känd destination

February 4th, 2010 | Fröken Tjernström

På ett tåg, igen. Någon har passat på att ta min fönsterplats och somnat där. Idag har jag inte energin att väcka honom bara för att kräva min rätt. En annan dag kanske, men inte idag. Jag slår mig ner på platsen bredvid och somnar snart jag med. Vaknar av att huvudet glidit bakåt i en obekväm ställning. Visste inte ens att det gick, tvärt emot den sedvanliga hakan-mot-bröstet-positionen. Tjugo minuter sena till Stockholm. Vi stannar till på stationsbron. Det är spårbrist på Stockholms Central, meddelar rösten i högtalaren och jag har lust att skrika åt dem att det är idioter, det kan inte ta slut på spår. Men jag är tyst.

Långsamt rullar tåget in på Centralen. Snabbt som en iller tar jag mig ut. Zig-zagande mellan saktfärdiga resenärer och underhållsfordon. För en stund funderar jag på om det går fortare att hoppa över två barn i sexårsåldern än att gå runt dem. Världens långsammaste tjej tar upp min beställning på Burger King. Hon verkar sakna förståelse för att mitt tåg går om tolv minuter och att jag inte har en aning om från vilket spår. Jag upplyser henne inte heller. Elva minuter. Hon staplar brickor, jag trummar med fingrarna mot resväskans handtag. Tio minuter. Fler brickor. Nio minuter. Min mat kommer. Hon räcker mig den pliktskyldigast och jag pilar iväg. Spår 18b. Score, dit är det nära. Folk som rör sig i samma riktning som jag verkar dock inte känna samma brådska. Med en vana jag inte visste att jag hade rör jag mig mellan och förbi dem. Inser att månader av slalom mellan axelhöga pensionärer i Ayr och planlöst vandrande shoppare i Glasgow har satt sina spår. Centralen, du har mött din överman.

Tåget rullar iväg och tjejen på andra sidan gången frågar tågvärden om det är tio i nio vi ska anlända till Sundsvall. Om Gud är god, blir svaret. Jag äter min nyförvärvade skräpmat och gör ett försök att plugga. Snart sitter jag dock sovande i samma underliga ställning igen. Vaknar till i Söderhamn. Folk som passerar min plats pratar norrländska. Även om jag, lättpåverkad som jag är, har förlorat mycket av det som en gång var min dialekt känns det tryggt. Det är en trygg plats jag är på väg till, en plats där det pratas norrländska.

Jag hasar mig upp för att gå på toaletten. Sovandet har smetat ut min mascara och slitit håret ur sin snodd. Det blåa ljuset gör att den lätt lutade spegeln visar något som mest ser ut som en välklädd heroinist i fyra månader in i en graviditet. Jag suckar. Den här resan saknar något av den tillfredsställelse som jag brukar finna i att sitta på ett framåtrusande tåg. Kanske beror det på anledningen till den, kanske på att sömnbristen, skakningarna och snabbmaten gör mig illamående. Jag tröstar mig med att vi är i tid till Sundsvalls Central och sätter mitt hopp till söndagens återresa.

Den inre resan

January 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.

Att resa är inte alltid att utvecklas…

April 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?

När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall – Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.

“Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio.” Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!

En hyllning till SJ

December 20th, 2008 | Fröken Tjernström

Jag tror bestämt att det är avgjort nu. SJ är höjden av dålig service. Visst, jag är fullständigt medveten om att man kan bli utan plats om man bokar en biljett utan platsreservation. Men i egenskap av student känner jag att de kronor extra som SJ vill ha för den garantin kan gå till andra saker. Det är dyrt nog att ta sig hem till norrland ändå.

Idag när jag kliver på tåget inser jag ganska snabbt att det inte handlar om att hitta sig en bra fönsterplats utan att hitta en plats alls. Kvickt som en tungt lastad och ganska efterbliven iller lägger jag vantarna på en ledig stol. Förvisso vid gången och baklänges, men tillräckligt bra för att jag ska få sova en stund. Så långt är allt väl. Eller, i alla fall för mig. För vid varje ny station blir antalet stående fler. Så när vi närmar oss Stockholm meddelar personalen att vi, på grund av problem med tåget måste byta tåg till ett annat för att ta oss sista biten upp till Gävle. Så ut på perrongen väller en hel hög med människor som blandas med en annan hög människor bestående dels av folk som inte fattat vilket av tågen de egentligen ska gå på och dels av folk som ska möta dem som ska avsluta sin resa i Stockholm. Kaos med andra ord. I stora grupper är det ibland väldigt svårt att skilja på människor och höns! Hur som helst väller större delen av oss bort mot det väntande tåget. Det blir snart smärtsamt uppenbart att det inte bara är ont om sittplatser, det är totalfullt. Även de bokade vagnarna är fulla och i den obokade vagnen står folk genom hela gången. På något halvt oförståeligt sätt lyckas jag klämma in mig i ett hörn vid en av vagnens dörrar och sittande på min väska tackar jag högre makter för att jag inte valde att packa i ryggsäcken utan i den hårda resväskan. När så min rumpa börjar domna kan jag inte låta bli att fundera på, vad är det jag betalar för; rätten att ta upp ytrymme på deras tåg? Känslan av en domnad häck? Att sitta på min väska och röra mig samtidigt?

Så anländer vi till Uppsala och på något vis får jag för mig att nu ska trycket lätta. Visst jag kommer inte få en sittplats ändå. Men vi kanske kan slippa stå som packade, vinglande sillar. Men åter igen visar SJ sin briljans. Eftersom jag från min plats inte såg ut vet jag inte hur många som klev av. Men jag vet att i min ände av vagnen var det i alla fall 1,5 gånger så många som klev på. Hur tänkte man här? Om vi har ett tåg med 200 passagerare för mycket och 20 av dem kliver av i Uppsala. Hur många obokade biljetter kan vi sälja från Uppsala? Hum.. ska vi säga 40, kanske 50, vad tror ni?? Någon stans kände i alla fall jag att här var måttet rågat. Jag är hemskt ledsen men vi är inte får!

När tåget rullar iväg hörs tågvärdinnans röst. Hon konstaterar att även hon trodde att trycket skulle lätta i Uppsala och att det är starkt gjort att stå som vi gör. Tja, vad har vi för val, bäää! Så fortsätter hon med att säga att hon inte heller nu kan komma ut och titta på biljetterna, det är helt enkelt en fysisk omöjlighet. Ja men jäklar då, det som är det bästa jag vet. Nu blir jag ju riktigt ledsen. Jag menar, hade hon bara kommit och kollat min biljett hade ju inte resan mellan Stockholm och Gävle känts som ett hån alls. Eller… vänta nu..

Sammanfattnignsvis: Ta er i häcken SJ, man kan inte sälja oändligt antal obokade platser. Människor går inte att stapla, vi saknar alldeles för många egenskaper som lådor har!