Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Självständighet’
Alla singlar är miserabla
October 23rd, 2009 | Fröken Tjernström
-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.
Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar “jag vill ha en pojkvän” som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.
Köksbordet
August 10th, 2009 | Fröken Tjernström
En söndags förmiddag för lite drygt två och ett halvt år sedan satt jag på mitt köksgolv och skruvade ihop mitt nya köksbord. Det förde med sig en smak av självständighet. Mutter för mutter, känslan av att jag kan själv. Inte för att det egentligen var svårt, men för att det låg där på mitt köksgolv som ett stort IKEA-pussel som uppmanade mig att ensam skapa ett köksbord och fyra stolar. För jag var singel nu, och då får man sätta ihop sina saker själv. För jag var singel, och jag skulle minsann bygga mig ett eget liv, IKEA-möbel för IKEA-möbel. Tillslut stod det där, ett bord och fyra, mer eller mindre väl ihopsatta, stolar. Tada! Jag klarar mig minsann själv!
Idag satt jag åter på mitt köksgolv och skruvade med mitt köksbord. Ett annat köksgolv, men samma köksbord. Jag skruvade av benen på bordet, ett efter ett, alldeles själv. För att han som jag skulle klara mig utan ska låna mitt köksbord under tiden som jag är i Glasgow. Samma bordsben och samma muttrar, men inte längre en troffé över min självständighet. Precis som färgen på fasaden vittrar och ärren bleknar har det som en gång var ett monument över min förmåga att gå vidare blivit vad det egentligen är, en möbel. Köksbordet talar inte längre om att jag är singel nu, det är inte längre startlinjen för en ny etapp, och de ensamma spåren efter mina första steg post honom har bleknat, precis som fotspår i strandkanten sköljs bort av vattnet. Nu är köksbordet en möbel, inte ouppskattad men inte heller ett monument. Det är därför jag kunde sitta på mitt köksgolv igen, och skruva det i delar, för att sedan lämna över det till honom. Jag behöver inte längre köksbordet för att veta att: Jag klarar mig minsann själv!