Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Skola’
Det kom ett mail
March 16th, 2010 | Fröken Tjernström
Hade tänkt att skriva ett inlägg om de där dagarna då jag inte vet varför jag ska kliva ur sängen. Då inget står på agendan och klockan ringer strax innan nio, bara för att jag inte ska sova bort hela dagen. Bara för att jag har lärt mig att man inte ska sova bort hela dagen. För egentligen har jag inte någon anledning till att inte sova bort stora delar av just den här dagen. Helst av allt hade jag faktiskt gjort det.
Det slog mig igår kväll, eller snarare natt, att det var nu det hände. Till slut kom det tillbaka och bet mig i rumpan. Min förmåga att ständigt skjuta upp saker skulle tillslut sätta käppar i hjulet för mig. Vid sämsta möjliga tillfälle. Jag hade just fått ett out-of-office-auto-reply på en praktikplatsförfråga och tiden började bli knapp. Det var nu det hände. Plötsligt verkade det som att tingens förmåga att lösa sig trotts min eviga prokrastinering hade upphört. Helt utan förvarning.
Så jag gick till sängs och tänkte att imorgon blir det ett uppgivet inlägg om prokrastineringens baksida. Om straffet som slutligen kommer. Det blev inte så. Istället kom det ett mail. Hej! Det verkar inte helt omöjligt att du skulle kunna praktisera hos oss. Slå mig en signal så diskuterar vi vidare.
En ljusning, kanske till och med en lösning. I vart fall ett möte inbokat på en potentiell praktikplats. Prokrastineringens nackdelar kom inte tillbaka och bet mig i gumpen, istället kom ett mail.
I ärlighetens namn kom det två mail. Det andra talade om vad jag redan visste, att jag fått en 5a på min tenta i prepress. Statistiken talade dessutom om bara två personer lyckats med det. Därför fortsatte jag idag att fira med den hejdlöst onyttiga och lika goda chokladkakan som vi bakade igår. Frosseri mina vänner, för att en dödssynd om dagen är bra för magen.
En strålande start
February 2nd, 2010 | Fröken Tjernström
Krälar upp ur sängen, morgon igen. Ögonen är rödsvullna och ansiktet vintertorrt. Försöker envist att blinka bort skräpet som fastnat på min vänstra lins, helt utan resultat. Inser ännu en gång att mina linsvanor ger optiker mardrömmar, linsen är långt över en månad gammal och borde ha bytts för länge sedan. Petar ut den vänstra. Slänger. Sticker in pekfingret i höger öga, utan resultat. Linsen sitter där och vägrar släppa. Grottar runt i ögat, gnuggar. Resultatlöst. Stänger ögat och gnuggar på ett sätt som i vanliga fall får linshelvetet att knöla ihop sig till en liten boll i ögonvrån, alltid vid de mest opassande tillfällen. Inget resultat. Öppnar ögat och attackerar igen. Och igen. Fruktar för en sekund att det lilla fanskapet har växt fast. Då lyckas jag flytta ner den till ögonvrån. Blinkar till och ska precis peta ut den … nej … men … vad fan. Den är tillbaka på plats igen och proceduren börjar om.
Tillslut får jag fatt i den. Den släpper från ögat lika villigt som en sugfisk från sin favoritsten och lämnar efter sig en känsla av att jag just trimmat mitt synorgan med ett sandpapper. Jag suckar och letar reda på ett par nya linser i badrumsskåpets innandöme. In med den högra. Äntligen lite fukt, även om mitt mörbultade öga inte direkt jublar av lycka. Men å andra sidan, jag föredrar när mina ögon håller klaffen. Plockar fram vänsterlinsen, kikar så att den är okej och för fingret mot ögat. Drar ut det igen och där på fingertoppen sitter linsen. Upprepar. Samma resultat. Finns det mer än ett sätt att stoppa i en lins? In med fingret. Linsen sitter kvar. In med fingret. Tappar linsen i handfatet. Fan. Sköljer av den. Upprepar. Efter otaliga försök fäster den tillslut motvilligt på mitt svidande öga. Jag ser ut som att jag gråtit i timmar och något som ska ta två minuter har tagit en kvart. Suckar och går ut i köket för att göra en kopp te.
Kramar koppen med mitt morgonte och läser bloggar samtidigt som jag ber till koffeinguden. Fnittrar tröttförtjust åt en man som påstår sig vara trött nog att besvara frågan; Är mjölk vit? med: Ööhhhhh…. Daimglass? Någon är tröttare än jag. Underbart. Släpar mig till skolan, försenad. Stirrar med mina rödsvullna ögon på övriga gruppmedlemmar. Slår mig ner i ena änden av bordet med en duns. Börjar fabulera ihop en artikel om en 28-årig barista från Gävle som ska tävla i VM i Latte Art och besvarar varannan fråga med; Ööööhhh … Daimglass? tills åtminstone en av mina vänner allvarligt överväger att äta daimglass till lunch.
Imorgon ska jag vara på skolan vid 06:30. Längtar redan.
Psst! Vill du ha cred för ditt visa uttalande så säg till.
Vi har bestämt att din erfarenhet inte är värd något för andra
February 1st, 2010 | Fröken Tjernström
Idag fick jag ett mail från en kille som läser på samma program som jag, men ett år under mig. Han undrade en massa saker om hur det varit att plugga i Skottland. Jag tittade på min vän på andra sidan bordet, min kompanjon i skottlandsnatten. Det slog oss båda att idag var sista dagen för ansökan om utlandsstudier. Det slog oss att förra året hölls det informationsmöten då vi fick träffa dem som varit på utbyte innan oss, förra året fick vi mailadresser till dem så att vi kunde fråga dem om saker. I år var det andra bullar. I år hade en kille fått tag på våra mailadresser via en gemensam vän.
Vi frågade en av våra lärare om det hållits något informationsmöte för andraårsstudenterna. Han visste inget och ville inte ta på sig något. Så vi mailade en studievägledare med ansvar för detta. Svaret blev nej. Det hade inte hållits något sådant möte, för att de ansåg att det inte hade behövts i år. De ansåg att det hade information nog.
Jag suckade djupt. Visst, de vet vilka kurser som bör läsas, vilka papper som bör fyllas i och med lite tur vem som ska kontaktas för mer information. Vi som faktiskt varit där vet dessutom hur du smidigast tar dig till skolan, var det finns trevliga fikaställen och vad som gömmer sig bakom kursnamnen. För att inte tala om att vi har lite koll på saker att upptäcka och vet att om du vill ha en whisky och lite skotsk stand-up comedy ska du gå till Uisge Beatha. Okej, du kommer bara förstå hälften av vad de säger, för de pratar skotska, fort som fan och du är berusad, men det spelar mindre roll. Lita på Ginger Maria from Sweden, hon vet. Dessutom har vi tumme med en hyresvärd som mer än gärna låter er hyra en lägenhet mitt i City Center.
Men vad är väl en bal på slottet. Inte kan väl årets utbytesstudenter vilja ta del av våra lärdomar. För i ärlighetens namn, varför ska de lära av våra misstag? Har de verkligen nytta av att slippa gå en dust mot gas- och elbolag? Nej, tydligen måste de lära sig själva. I rättvisans namn, i svenskhetens namn, i idiotins namn. Nu har någon bestämt att det vi lärt oss inte är av värde för någon annan. Inte kan väl nästa omgång utresande studenter ha någon som helst nytta av våra erfarenheter. Nej, nej, allt de behöver veta står på hemsidan. Fem power point slides och tre länkar. För i rättvisans namn ska ingen dra nytta av någon annans erfarenheter.
De gångna tre och en halv månaderna av mitt liv har bedömts, granskats och funnits irrelevanta för andra. Spring och lek lilla flicka, men kom inte hit och tro att dina lärdomar betyder något för någon annan. Vi är det stora universitetet och vi vet allt. News flash: Det gör ni inte, så ge dem åtminstone min mailadress så att jag kan berätta det.
Den är tillbaka
January 21st, 2010 | Fröken Tjernström
Har haft en trevlig dag med en vän i Linköping, lunch, fika och timmar av prat. När jag sitter på Campusbussen på vägen hem och tittar ut genom fönstret på de mörka landskapet kommer den över mig igen, en välbekant lust att sätta mig på en buss eller ett tåg med okänd destination. Den dyker upp ibland, lusten att resa, inte för resmålets skull utan för att sitta där och se världen passera utanför. Det är inte den gamla vanliga lusten att se nya platser, min längtan efter att uppleva utan snarare en lust till flykt. Jag vill inte ens se platsen där resan skulle sluta, bara sitta i ett fordon i rörelse med blicken fäst i fjärran.
Den dyker upp ibland, när livet tränger på, när kvällarna är mörka och ensamheten tom. För så är det nu, verkligheten ligger på lur runt hörnet, mörk och odefinierbar som Morran och utbildningens sista termin har levererat sina krav. Kvällarna är mörka, marken täckt av slask och himlen envist grå. Dessutom har mannen från förra året väckt en slumrande längtan efter någon att komma hem till, men lägenheten är envist tom varje kväll. Visst vet jag att det hela blir lättare om jag ger mig i kast med livet, hugger in på högen av uppgifter och börjar jaga efter praktikplats. Men där jag sitter, uppkrupen i min soffa, verkar resan mot det okända lockande. En flykt till en plats där ingen bryr sig om jag sitter på en bänk och betraktar min omgivning en hel dag, en plats där kraven är avlägsna och förväntningarna saknas. En flykt.
Den är tillbaka igen, längtan efter flykten. Men jag vet, jag kommer inte att göra det den här gången heller. Jag kommer att beta av punkterna på listan en efter en, tills den gnagande känslan i magen och lusten att kliva på en buss sakta drar sig tillbaka. För egentligen vill jag ju uppleva det, allt det som skrämmer, allt det jag vill fly ifrån. Kanske just för att det skrämmer, kanske just för att jag vet att det lurar en egokick på andra sidan, att jag kommer att vara hög på livet när jag klarat av det. Ändå är den tillbaka, lusten att färdas mot ingenting, att lägga mil efter mil mellan mig och min verklighet. Ännu ett tag kommer den att stanna. Hur länge har jag ingen aning om. Jag vet bara att valet åter igen faller på att kämpa emot lusten, för att göra verkligheten lydig, kvällarna ljusa och ensamheten mindre ensam.
Så gick ett decennium
January 1st, 2010 | Fröken Tjernström
Fram tills för några dagar sedan hade jag inte ens reflekterat över att jag tillryggalagt ännu ett decennium, men så är det ju faktiskt. Det har gått tio år sedan vi sjöng vår modifierade version av ABBAs Happy New Year och väntade med spänning på att se vad som skulle hända med våra datorer vid tolvslaget. När år 2000 grydde såg jag slutet på min obligatoriska skolgång, gymnasiet hägrade, och framtiden. Om allt går enligt planen så blir 2010 det år då jag avslutar den frivilliga delen av min skolgång, året då jag får ut min kandidatexamen, arbetslivet hägrar, och framtiden. Under år 2000 fick jag min första seriösa pojkvän, men trotts fjärilar i magen och fullständigt engagemang visste jag att sannolikheten var liten för att han skulle vara min sista seriösa pojkvän. När jag möter 2010 är jag fortfarande på jakt efter den sista seriösa pojkvännen.
Decenniets första år är åter igen ett av de där åren då jag inte vet vad som komma skall. Allt är möjligt. Härligt och skrämmande. På ett sätt är jag lite på samma ställe nu som för tio år sedan. På de flesta andra sätt har jag vandrat långt. Planerna från år 2000 är genomförda, reviderade, förkastade och återupptagna. Mål har satts, missats och uppnåtts och listan på lärdomar är lång. Det har gått tio år sedan jag stod med mina jämnåriga och sjöng Happy New Year på skolans julshow. Vissa dagar verkar det som att det var en evighet sedan, andra som om det vore igår. Allt är relativt, så också tiden. Det har gått tio år sedan millennieskiftet, tio varierande år, med toppar och dalar, skratt och gråt. Det har gått drygt tjugofem år sedan mina första andetag, vart och ett av de åren lika varierande som de tio senaste. Därför förväntar jag mig inte att 2010 ska skilja sig från dem speciellt mycket. Det är ett år som alla andra som jag har framför mig. Dock har lokaltidningens barnsidor i sitt horoskop berättat att jag kommer att få hångla i år, om jag bara hittar rätt puss-person. Det ser jag fram emot.
Koffeinmaskin
December 8th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag tror att det börjar bli dags nu. Jupp, definitivt. Det är dags för deadlinestress. Enda skillnaden denna gång är att det inte kommer att hjälpa mig om jag sitter uppe hela natten. Skissandet, kladdandet och experimenterandet blir knappast bättre, eller mer relevant, om jag gör det i 24 timmar i sträck. Lika fullt är det dags att lägga in slutspurtsväxeln nu. Till mitt stora förtret har tycks jag ha tappat bort den. Större delen av eftermiddagen har jag stirrat tomt på det dokument som ska presentera mina bokomslag på fredag. Fortfarande är det lika intetsägande och bristfälligt som tidigare. Inte mycket att göra när klockan slår sent, men jag när en förhoppning om att imorgon är dagen då det händer. Om inte annat får jag se till att det händer, med kaffe. Visserligen har jag bara snabbkaffe, men det gör sitt jobb. Mina damer, herrar och eventuella individer som inte känner sig hemma med någon av dessa definitioner, från och med imorgon blir jag koffeinmaskin. Då går jag in i den fas då kroppens två främsta drivmedel är koffein och vilja. Förhoppningsvis hänger huvudet med, förmodligen på autopilot. Svårare än så är det inte, för den 18:e december ska var enda uppgift vara inlämnad och var enda klapp köpt. Då tar det här äventyret slut. Fram tills dess är det slutspurtsmode som gäller. Första deadline på fredag. Let the shakings begin!
Så litet, så stort
December 7th, 2009 | Fröken Tjernström
Det är bara en liten sak. Knappt ens en sak, mer en liten krumelur. Ett komma. Ja, jag vet, jag ska inte leka språkpolis. En gång i tiden kanske jag kunde kaxa mig när det kom till svenska, språk och hur man egentligen ska uttrycka sig, men någon stans på vägen förlorade jag mig i den akademiska svenskan. Ni vet den svenskan där man inte får skriva man och dessutom ska använda så långa meningar som möjligt för att egentligen inte säga speciellt mycket alls. Jag har förädlat ordbajsandets konst och lärt mig att använda ord som adekvat och implementeringsprocess, utan att för en sekund fundera på om det finns ett enklare sätt att säga det jag vill ha sagt. Någon stans där, bland fina ord och insprängda, evighetslånga bisatser, glömde jag bort en hel del grundläggande språkregler. Så nej, jag kan inte längre sticka ut hakan när det handlar om att uttrycka sig i skrift. En liten ska kommer jag dock ihåg, det är bra att använda skiljetecken.
Punkt är finfint. Det är en bra början. Vill man dock skriva lite längre meningar, kanske peta in en bisats, kan det vara trevligt med ett komma eller två. För i helvete! Om du läser en mening högt och inser att du stannar upp mitt i, prova med att peta in ett komma. Du gör dina läsare en tjänst om du ser till så att de slipper snubbla över orden och kippa efter andan när de läser din text. Visst, kommatering kan vara svårt. Jag har inte heller full koll på mina komman. Men om dina texter alltid saknar komma, men är rika på bisatser, är det dags att kolla över vad du gör. Annars kommer Voldemort och tar dig! Jag lovar.
Jag kan städa också
November 19th, 2009 | Fröken Tjernström
Det är en del år sedan jag flyttade till Linköping nu. Blev student, betalade mina egna räkningar, klarade mig själv och kände mig en smula vuxen. Så åkte jag hem till jul, med 15 akademiska poäng i bagaget och ytterligare 5 inom räckhåll. Nästan en hel termin statsvetenskap var avklarad och jag var nu fruktansvärt vis. Det var dock inte detta som imponerade mest på min farmor. Nej, det var istället när jag under julaftonen visade upp mina talanger i den ädla konsten diskning, som berömmet kom. För sådant är viktigt för en flicka att kunna, att diska bra. Att jag dessutom visste skillnaden mellan vad politiker säger och vad de menar bekom henne inte alls.
Idag fick jag ännu ett intyg på mina färdigheter på området hushållssysslor, för idag var det städinspektion. Hyresvärden har annonserat att de vill se till att vi städar som vi ska, så igår gnodde vi flitigt alla fyra. Diskhon blänkte, toaletten var fläckfri och golvet knäskurade. När vi var klara var det nästan skrämmande rent. Så strax innan lunch idag dök de upp, vår hyresvärd och en liten, medelålders kvinna i en plommonfärgad städerskeuniform. De vandrade igenom vår lägenhet, kollade lite här och där och efter att ha kallat mitt rum för mysigt gick de sin väg. Det hela tog på sin höjd fem minuter. Ett litet antiklimax som ändå bekräftade vår städduglighet.
Deras korta visit lämnade dock en liten bitter eftersmak, för de kollade inte fönstren. Fönsterputsningen var trotts allt mitt paradnummer. Vi har djupa, höga fönster, ni vet sådana man kan sitta i, så för att putsa dem måste jag klättra upp i dem. Dessutom har vi, på insidan, ett skjutfönster för att isolera lite extra. Så där står jag, efter mörkrets infall, mellan två fönster och putsar. Det saknas två glasväggar för att det ska vara en glasbur, och jag utför hela proceduren i en kortkort jeanskjol. Jag är en levande kontaktannons, men när städtanten går runt bevärdigar hon inte mina fönster med en blick. Likafullt har jag nu fått det bevisat, jag har hushållsskills. Så är det. Jag är inte bara en trevlig akademiker med viss känsla för stil, jag kan också diska, städa och tvätta fönster, dessutom ser jag snygg ut när jag gör det. Dejta någon?
Hur vet han?
November 17th, 2009 | Fröken Tjernström
This is more of a fine arts class. På två lektioner har jag hört det till leda. Både i min egen feedback och i andras. För tydligen är det inte bra om det inte är kladdigt, rörigt och ologiskt. Hittar du ett material du normalt inte målar på så ska du plocka fram stora penseln. Om det leder någon stans verkar spela mindre roll, bara det är experimentellt. Jag är ingen konstnär, jag går inte omkring med ett sett penslar i väskan och jag har ingen basker på sned, framförallt kommer min utbildning, och min egen fria vilja, inte att leda in mig på den banan. Illustratör, kreatör, eller kommunikatör, kanske, men inte konstnär. Alltså var min plan för mitt personal project aldrig att vispa med stora penseln. Jag beundrar dem som kan det, men jag är stabilare digitalt. Därför avsåg jag snarare att illustrera, inspirerad av comic art. Min plan möttes av en rynkad panna, alldeles för grafiskt och finished att jobba i illustrator. Den här skissen jag hade framför mig dock, hade jag sett någon posa så? Öh, nej jag bara skissar lite, det är någon som kryper på ett tak, det är inte ofta man får se det. Förslaget blev därför att jag skulle ta kort på någon som gjorde så först, innan jag skissade … Min egen slutledningsförmåga efter att ha sett människor i hela mitt liv räckte inte. Inte heller dög andras bilder. Därmed gick min plan på en illustration i amerikansk storstadsmiljö om intet. Att experimentera betydde tydligen inte heller att genom research och learning by doing lära sig något nytt och utveckla sin egen stil, nej det innebar att ta fram stora penseln och avbilda saker i grova, skeva drag, gärna på ett material du oftast inte använder. Inte för att det hjälper din process framåt utan för att det ska vara så, it’s fine arts, tydligen.
Feedbacken på dagens arbete med projektet att göra om en bok blev att jag hade ritat lite väl lite i den. Att jag hade ett syfte, och ett budskap med det jag ritat var inte så viktigt, däremot att rita mer. De där små figurerna jag gjort var intressanta, du kan ju göra fler sådana. Tja, skulle jag ju kunna, men nu finns det ju ett syfte med att de är just tre och är placerade som de är. När jag är klar kommer de att berätta en historia, en historia som det bara behövs tre personer för. Men nej, syfte ska man inte ha, stor pensel däremot. This is more of a fine arts class.
Så nu sitter jag här, fortfarande mer än en smula irriterad, och undrar hur det kommer sig att han vet, med samma tvärsäkerhet som ett barn, vad som är konst och inte. Om jag använder mig av en dator för att blanda min färg är det inte okej, men om jag använder en akvarellpallett är det helt rätt. Är det för grafiskt är det inte konst, men om hon bredvid mig målar ett porträtt med kol på tidningspapper är det storslaget. Hur kommer det sig att han kan bestämma hur jag utvecklar min personliga stil (direktöversatt från uppgiften) och vilken den bör vara? Vem talade om för honom vad som är konst och inte, och varför spreds inte den kunskapen? Det hade sparat många människor många funderingar. Dessutom hade det besparat mig att inhandla tre stycken comic magazines. Mest stör jag mig dock på att han rynkar på näsan åt vara finfina syften och koncept och att han inte vill ha in färdiga produkter i slutändan. För, som en vän sa ikväll: Till och med Da Vinci avsåg att avsluta Mona Lisa.
P.s Jag har novemberutgåvan av Fantastic Four Adventures och Essential X-Men samt en Black Widow från okänt datum. Bytes mot vad ni kan erbjuda.
Borde …
November 1st, 2009 | Fröken Tjernström
Jag borde, borde, borde skissa lite på bokomslagen. Utifall att vi måste åka till skolan imorgon. Vi vet inte än om vi måste, men jag borde ändå. För jag har så gott som inget att visa upp, så jag borde verkligen. Dessutom borde jag skissa på det andra projektet, verkligen. För att inte tala om att jag borde gå bort på Tesco och köpa lite frukostgrejer. Jag borde en massa saker, men istället sitter jag här och uppdaterar bloggar. Gör saker jag inte borde. Ibland avskyr jag verkligen ordet borde, och allt vad det innebär. Fast det spelar ju ingen roll, jag borde fortfarande göra något vettigt.