iPoden är nyladdad, men när jag kliver ut i den soliga marsdagen låter jag den ligga kvar i väskan. Jag är på väg till vad som kan vara studietidens sista tenta. Idag behövs ingen musik. I mitt huvud ekar en gammal favorit från tonåren, Semisonic – Closing Time. Every new beginning comes from some other beginnings end. Det är inte mycket kvar nu. Det är dags för en new beginning. Snart knackar det riktiga livet på dörren och det som var en new beginning är till ända. Det känns som om det var nyss vi började, nyss jag åter igen gav mig i kast med det akademiska livet. Nyss jag chansade, tänkte att det kan inte mer än gå fel och det har jag ju överlevt förr. Det var nyss, och för en evighet sedan. Closing time, so finish your whisky or beer. Solen skiner och trots den märkliga känslan av att till slut se målsnöret är jag nöjd. Jag är nöjd att det tar slut nu, medan vi fortfarande har kul, medan vi fortfarande tycker att det är roligt att vara studenter. Man ska sluta på topp brukar det sägas, och jag kan inte annat än att hålla med. Visst, det är när man slutar på topp som man saknar det som mest. Men jag saknar hellre än ledsnar. Det väntar en ny början där ute.

Jag skriver tentan. Jag är arg på tentan. När jag går därifrån, utan en aning om jag klarat mig eller svarat goddag yxskaft på alla frågor, stannar jag till en stund. Studerar tentamenslokalen och ler lite. Solen lyser in och kanske är det sista gången jag är där. You don’t have to go home, but you can’t stay here. Jag tar mina saker och traskar ut i den begynnande våren. Open all the doors up and let you out into the world.

Den sista tentan. Början på slutet, men också början på början. Ikväll lyfter vi våra glas för kanske sista gången tillsammans, för den sista tentan. Turn all of the lights out over every boy and every girl. Ikväll går vi all in. Ikväll firar vi slutet med en jäkla smäll för att det är better to burn out than fade away. Ikväll firar vi the new beginning och the other beginnings end. Ikväll är det oss Semisonic sjunger om. Skål vänner!

Igår skrev jag vad som kan ha varit den näst sista tentan under min studietid. Visst, det kan hända att jag får en omtenta, men sannolikheten säger att det går vägen. Det slog mig när jag satt där i tentasalen och solen lyste in genom de sneda takfönstren. Det var den näst sista tentan. För varje papper jag skrev den fyrsiffriga kod som ska garantera min anonymitet slog det mig. Jag har gjort det en mängd gånger. Suttit där och tänkt att plågan aldrig kommer att ta slut. Att skriva tentor är tråkigt. Nu var den plötsligt här, slutspurten, de sista tentorna. Jag skrev de fyra siffrorna igen. Tänkte på tentan jag skrev för många år sedan. En extrakurs, en tenta jag inte behövde klara. Utanför lyste solen och mina korridorskamrater låg på filtar och njöt av försommarvädret. Efter två timmar slog det mig hur tråkigt det var. Jag reste mig upp, lämnade in min tenta och gick ut i solen. Igår var det inte ett alternativ. Igår behövde jag poängen. Då hade jag en evighet på mig att skriva tentor, igår insåg jag att detta underliga beteende tillhör en era som är på väg att ta slut. Jag skrev de fyra siffrorna igen och insåg att en gång för många år sedan, när jag nervöst skrev min första tenta, var det mitt namn och personnummer jag upprepade så många gånger att jag såg i kors, papper efter papper. Igår var det inte många papper kvar att märka.

Jag lyfte blicken från min pappershög. Snett framför mig satt min vän. Hon hade en likadan penna som jag. Det tog mig några sekunder att komma på varifrån vi fått våra pennor. På en av många mässor för studenter. Från en av många studentföreningar. Nu använde vi dem för att papper för papper, fråga för fråga ta oss bort från det liv som tillåter oss att gå på dessa mässor och plocka på oss gratispennor. På en solig marseftermiddag skrev vi vår näst sista tenta. Medan jag åter igen skrev de fyra siffrorna, dagens datum, kurskod och provkod tillät jag mig en stund av nostalgi. Att ta in stunden. Att låta denna plåga som en tenta är vara ett kärt bekymmer. Ett fenomen som tillhör den underliga värld som studentlivet är. Igår skrev jag min näst sista tenta och på ett underligt sätt kommer jag när jag att sakna dem. På samma sätt som man saknar en älskad partners snarkande eller sockludd när förhållandet tagit slut. Igår skrev jag min näst sista tenta och för en gångs skull var tristessen, ångesten och känslan av att ha glömt allt jag lärt mig blandat med en gnutta njutning. För i avskedets stund blir också en plåga något kärt.