Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Träning’

Första gången

March 19th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag var det dags igen. Dags att börja röra på sig. De senaste veckorna har spenderas med näsan tryckt antingen mot en skärm eller i en bok i ett konstant tillstånd av pluggande. De enda avbrotten från detta, halvt zombieliknande tillstånd, har bestått av intagande av onyttigheter. Snabba kolhydrater till lunch, middag och fika. Kårhusets baguetter, kaffe, chokladkakor, mer kaffe och vissa kvällar också kårhusets middagar och en öl eller två.

Ju mer jag pluggat desto mindre tid och ork har funnits till att träna. Både jag och mina vänner har spenderat större delen av våra dagar sittandes. Ett tillstånd som inte direkt kräver ett stadigt intag av energi. När blodsockret fallit har jag helt enkelt fyllt på med mer choklad och kaffe. Till den punkt att jag igår konstaterade att jag består av ungefär lika delar koffein och ironi.

Därför var det idag dags igen. Dags för första gången på Friskis efter en längre period av lathet och onyttigheter. Den alltid lika plågsamma första gången. Dags att hoppa och studsa igen efter veckor av sittande. På något sätt har tisdagens yogapass lämnat efter sig en lätt träningsvärk och de delar av min kropp som inte är stela av stillasittande ömmar efter yogan. Redan innan passet börjat lägger min kropp in första protesten. Mina nytvättade skor känns trånga. Därefter följer mina stela höfters kvidande klagan över steg i sidled. Så fortsätter det, övning för övning, baksidan av låret, höger hälsena, tills slutligen min vänstra lilltå under passets slutkläm vrålar om skavsår. Den första gången på träning efter en längre period av vila. Den ligger högt på listan av värsta första gången, framförallt eftersom den envisas med att fortsätta dyka upp. Det kommer alltid perioder då träning inte hinns med, och efter dem första gången av träning. Var och en plågsamma nog att det förbryllar mig att det blir en gång nummer två.

Nu är den i alla fall avklarad för den här gången. Så länge jag kommer ihåg att träna igen inom en snar framtid lär det dröja ett tag tills första gången visar sitt fula nylle igen. Det vill säga om inte morgondagens obligatoriska dagen-efter-första-träningen-plågor är alltför avskräckande.

Yoga express

February 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Tar en fika med en vän, en vän som just nu inte sitter hårt fastspänd i höghastighetskarusellen som jag och mina klasskamrater åker med. Vi pratar om nutiden, framtiden och om ullsvin. Om jobbsökande, planer och grisar med päls. En liten stund av dagen som inte handlar om mig och mina måsten. Sedan är det tillbaka till verkligheten igen. Försöker få min portfolio att se vettig ut och funderar på grafiska lösningar till en förpackning. Inser att träningskläderna ligger i tvättmaskinen och mitt yogapass börjar om alltför snart. Rotar fram en mix av följsamma kläder som inte är smickrande på något vis och snart ligger jag på en lila yogamatta.

Ta djupa andetag, fyll lungorna med luft. In och ut. Svart, vitt och en dekorfärg borde räcka. Sätt dig upp, låt rörelserna följa din andning. Jobbansökningar, praktikplatser, produktdisplayer. Andas jag? Jo, det verkar jag göra. Ytliga korta andetag, inte alls i takt med det jag gör. Solhälsningar och jag tappar balansen. Inte i en underlig övning, tvistad runt min egen axel i alla plan, utan stående rakt upp. Andas ut och gå upp i Kobran. Kippar efter luft. Lösryckta funderingar om ex-jobb, praktikplatser och portfoliomaterial fladdrar genom mitt huvud medan jag försöker utföra övning efter övning. Letar efter djupandningen och balansen. Ryggkotorna lägger sig på plats och pulsen håller dubbla takten mot musikens basslag. Mjuk, avslappnande musik fyller rummet, men allt jag hör är basrytmen. Dunk, dunk, dunk, dunk. Jo, svart, vitt och en dekorfärg räcker. Hur skriver jag nästa ansökan? Kan jag tänka mig att bo i Borås? Djupa andetag. Dunk, dunk, dunk, dunk. Sitter i meditationsställning men hittar ingen ro. Öppnar ögonen för ett ögonblick och ser ett rum fullt med avslappnade människor, jag är inte en av dem.

Namaste. Sedan på med strumporna, på med kläderna och ut i vinterkvällen. Bredvid mig går min vän, hon sitter på samma expresståg mot framtiden som jag. Vi drivs av en ångestcoctail och dygnet har aldrig tillräckligt många timmar. I slutet av promenaden väntar fler måsten. Fler designförslag och fler jobbansökningar. Namaste är långt borta. När jag kliver innanför dörren inser jag att jag för tredje gången på ett dygn glömt att köpa toalettpapper. Det får vänta tills imorgon. Svart, vitt och en dekorfärg räcker. Dunk, dunk, dunk, dunk.

Hitta lappen

November 19th, 2009 | Fröken Tjernström

Efter ett av förra veckans träningspass klev jag i vanlig ordning in i duschrummet på Fitness First för att tvaga mig innan hemgång. Mina planer ändrades dock när jag, naken, på väg att kliva in i en dusch, insåg att samtliga av deras duschar inte erbjöd annat än iskallt vatten. När jag frågade en av de anställda blev jag informerad om att de hade problem med sin varmvattenberedare, men redan imorgon skulle de nog ha varmvatten igen. Inte för att det hjälpte mig alls, men det var ju trevligt att veta. Medan jag muttrande tog på mig mina överdragskläder och gick hemåt för att ta min dusch (i ett mörkt duschrum, eftersom lampan hade gått och vi inte hade några glödlampor) kunde jag inte låta bli att fundera på hur det kom sig att de inte på något sätt informerade om att de inte hade fungerande duschar. I vanliga fall är de ju så pigga på att upplysa om de allra mest självklara saker; stoppa inte handen i köttkvarnen, kaffet är varm, mjölk är glutenfritt och så vidare.

Idag hittade jag dock lappen, den var liten, skriven med diskret text, placerad på dörren längst in i duschrummet, som i sin tur är placerad längst in i omklädningsrummet. Den kunde lika gärna varit placerad i en mörk källare, i ett rum med en lapp som säger “Varning för leoparden” på dörren, lika många skulle ha hittat den. Fast vem är jag att klaga, de var ju i alla fall sorry for any inconvenience it may cause.

Att träna på egen risk

November 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Till att börja med vill jag bara klargöra en sak: Jag tycker att det är fantastiskt att det finns träningsställen där alla är välkomna, där man inte behöver vara superfit och aspirera på titeln Ms/Mr Athletic 20xx, utan kan komma som man är och träna efter sina egna förutsättningar. Vill man träna ska man få göra det. Vidare bör ni veta att jag inte direkt är den mest koordinerade och graciösa människa man någonsin kan träffa, faktiskt inte ens nära. Jag är en av dem som alltid ser lagom förvirrad ut när det plötsligt introduceras nya moment på ett pass, och när jag går på ett pass för första (och oftast andra och tredje) gången så är jag helt klart inte med i svängarna. Så varför jag tänker skriva det som komma skall vet jag inte, kanske för att jag är lite träningsilsken, eller för att jag inte riktigt lever som jag lär. Hur som helst kan jag inte riktigt låta bli.

Det finns minst en på varje träningsställe. En dåre som man inte kan låta bli att störa sig på. Anledningarna varierar lite, men allt som oftast handlar det om att personen i fråga är i vägen på ett eller annat sätt. Att hela tiden snubbla på någon när man helst av allt bara vill köra slut på sig själv (och detta förutsätter ju att man gör övningarna och inte spenderar halva passet med att återfå balansen) är vansinnigt irriterande. Här i Glasgow har dock denna person inte dykt upp, förrän förra veckan. Som sagt, jag är inte den mest koordinerade, men jag kan skilja både på framåt och bakåt och på ett eller tre steg. Jag vet inte hur hon lyckades, men när hela gruppen gick åt höger gick hon åt vänster och när alla skuttade ett steg åt sidan skuttade hon tre, oftast lite senare än vi andra också. Visst, jag vet att det inte är ovanligt att ha problem med vad som är höger och vad som är vänster, men när 20 andra går åt andra hållet borde man fatta hinten, och inte fortsätta gå åt motsatt håll i flera minuter. Konsekvensen blev följaktligen att när passet var slut hade så gott som samtliga i rummet hoppat åt sidan minst en gång för henne, eftersom hon hela tiden bytte plats dessutom. I går stötte jag åter på henne på ett pass. Visserligen verkade det som att hon hade lite mer koll denna gång, men hennes alla-andra-gör-på-ett-annat-sätt-än-jag-undrar-om-jag-gör-fel-logik verkar helt enkelt inte fungera som den ska. Dessutom verkar det som att hon inte riktigt kopplat grejen med att utföra rörelserna i takt, eller ens i någon takt. Därför blev jag idag minst sagt oroad när hon ställde sig bredvid mig på Body Combat. Meningen är ju att det ska vara kamsportinspirerat utan kropskontakt, men med tanke på att det förekommer en hel del sparkande åt olika håll kände jag mig inte säker. När passet var över  kunde jag dock tacka min lyckliga stjärna för att det inte hade förekommit några side kicks och gå för att stretcha. För även om jag klarat mig från att få en fot över låret så befarar jag en redig träningsvärk i rumpmuskulaturen imorgon.

Och nej, jag tänker inte ändra min uppfattning. Jag tänker fortsätta med att försöka stå en bit ifrån henne, i alla fall tills jag är säker på att hon har fattat poängen med att sparka framåt när alla andra gör det istället för att sparka bakåt. Visserligen går jag dit på egen risk, men jag behöver ju inte stoppa ner handen i köttkvarnen och känna efter bara för att jag kan. Nämnde jag att jag är en bitch när jag sätter den sidan till?

Att få och förlora ett pund, på under två minuter

November 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Hade precis avslutat dagens träningspass, och låst upp skåpet i omklädningsrummet. Hör hur pundet jag stoppat i låset ramlar ner på skåpgolvet när jag låser upp. Börjar ta på mig överdragskläderna för att gå hem när jag inser att där faktiskt ligger två pund på skåpgolvet. Sweet, tänker jag. Det måste ha ramlat ner från skåpet ovanför. Inte för att ett pund är mycket pengar, men det är i alla fall ett pund mer än vad jag hade nyss. Man skulle till och med kunna säga att jag just gått lite vinst på mitt träningspass. Så plockar jag upp mobilen ur träningsväskan och ser att jag fått ett SMS. “Om du har en pund över kan du väl gå in på Pound Store och köpa en toalettborste, de tar inte kort” lyder det. Längre än så hade jag inte ett pund extra. Inom loppet av två minuter var det borta. Slutsatsen kan inte bli annat än att det faktiskt inte är mitt fel att jag har lite kort om pengar ibland. Pengar vill helt enkelt inte stanna hos mig. Om det är någon form av kosmisk sammanslutning eller bara en naturlag vet jag inte. Hur som helst är jag oskyldig.

Prokrastinering

November 5th, 2009 | Fröken Tjernström

Okej, jag ändrar mig. Imorgon kommer träningsvärken att vara episk.

Förresten, om man siktar på epic win och inte riktigt lyckas, blir det en epic fail då?

Awesome epic win?

November 4th, 2009 | Fröken Tjernström

- Nej, men det är lite drygt bara, sa jag.
-Du har fel inställning, blev svaret.
-Jasså, hurså?
-Tänk bara awesome epic win!

Jag stirrade på skärmen. Hur fan kom detta sig. Jag brukar ju faktiskt vara den som klappar mig lite på axeln, just för att jag lyckas se de bra sakerna framför de dåliga. Visst, det hällregnar, är höstruskigt och bitvis lite långsamt här, men när folk säger åt mig att skärpa mig har det gått långt. Så innan jag somnade igår bestämde jag mig för att det var dags för lite awesome epic win igen.

Föga anade jag då att jag skulle vakna till en halvt kvalificerad skitdag. Ett hällregn, ett missat corepass, en härva av strulande gasbolag, lite rester och ett par dyblöta skor senare är det snart dags att sova. För imorgon ska jag vara på ett spinpass klockan 07.30. Awesome epic win? Njae, det enda episka jag lyckats åstadkomma idag är nog morgondagens eventuella träningsvärk. Awesomr epic slutkörd och i behov av ett glas awesom epic vin kanske. I övrigt får awesom epic win vänta till en dag som förtjänar det. Imorgon har faktiskt potential, jupp imorgon blir det nog, eller dagen efter det …

Walk a mile in your socks

November 2nd, 2009 | Fröken Tjernström

Jag har ett par strumpor som har förbryllat mig ett tag. Nej, jag har inte vanföreställningar, jag har bara ett par underliga strumpor. Eller, egentligen är det inget underligt med dem, de är ett par tunna, svarta strumpor rätt och slätt. Bara det att de är lite stora. Dessutom ser de inte riktigt ut som något annat par jag har i formen, och det är inte likt mig att köpa ett enstaka par helt svarta strumpor. Därför har jag med jämna mellanrum funderat på om det verkligen är mina strumpor. Så idag kom det slutgiltiga beviset; sockludd. När jag tog av mig strumporna för innan Body Balance passet var mina fötter fulla av sockludd.

För er som inte vet det så är ludd något som, i min värld, definierar män. Män är luddproducenter, sockludd, navelludd, vilket-ludd-du-än-kommer-på, allt ludd kommer från män. Alltså tillhör strumporna inte mig, utan en man. Min sluga logik låter mig dra slutsatsen att en av två män är strumpornas rättmätiga ägare. Antingen är det min pappa eller min före detta pojkvän. Frågan är bara, hur tar jag reda på vem av dessa strumporna egentligen tillhör, och när jag vet, lämnar jag tillbaka strumporna?

Minister of Suplies

May 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

Överraskade min kropp igår. Hux flux så befann den sig på Friskis igen och skulle träna. What the fuck! utbrast den, men det gick bra. Var ett ganska lamt pass också. Jag gillar inte riktigt när det går att smita undan, för jag är så lat. När passen är så tunga att man blir riktigt trött även när man är lat och gör det lätt för sig, då är jag nöjd. Hur som helst måste jag ju konstatera att T hade rätt igen, all kondis mm försvinner inte på de veckor jag slöat. Fast lite kändes det ju att det inte var nyss jag tränade direkt.

Dagens föga överraskande sysselsättning blir brand book. Semikul. Fast jag tänkte allt passa på att ta mig bort till Arbis och spana in SM i Poesi. Lajbnitz med följe ämnar bege sig dit så jag ska väl joina en sväng också. Lite måste man ju komma ut ur lägenheten.

Utmaningar

March 19th, 2009 | Fröken Tjernström

Det där med träning är inte lätt. Även om man kommer igång och tränar regelbundet tar det emot att gå iväg ibland, det regnar, man är trött, det är något bra på TV, passet är ju inte så kul egentligen och så vidare. Och sanningen är den att alla pass har sina utmaningar. På vissa pass är det någon rörelse man inte kan, som den där styrkeövningen som alltid ger mig en vansinnig kramp i låren, på andra pass är man bara för att man känner att man måste och själva tristessen är en utmaning. Idag insåg jag vad som är utmaningen med aerobicpasset, den korta tjejen som jag alltid lyckas hamna brevid! Okej, nu har det brunnit för Maria, tänker ni. Men icke då. Det är nämligen så att man rör sig en hel del i sidled under passet och eftersom hon knappt når mig till bröstet så har hon också kortare ben än mig. Kortare ben betyder kortare steg så om jag inte ser upp så snubblar jag över henne. Dessutom är vi ju också ett gäng glada ammatörer så ingen av oss (inte heller jag) håller oss på någon form av linje. Detta gör ju också att jag inte har någon aning om var hon egentligen befinner sig, så när jag minst anar det är jag bara någon decimeter från att bli skallad i solarplexus.

Hur kom jag då fram till detta kan man undra. Jo, idag var hon inte där och det gick, som Tommy skulle ha sagt, glimrande! Jag som alltid trott att mina svårigheter med aerobic berodde på att jag saknar taktkänsla och är totalt odansant. Tänk så fel man kan ha… eller?