Jag är inte en av dem som gör något speciellt av internationella kvinnodagen. Visst, om det hålls en intressant föreläsning eller debatt, kanske en utställning eller en pjäs, så kan jag mycket väl tänka mig att gå. Det handlar inte om ointresse för frågan i sig utan om att jag, precis som med alla hjärtans dag, tycker att det är ledsamt att det ens ska behövas en speciell dag. Alla 365 dagar ska tillhöra både kvinnor och män. Därför var jag tveksam till om jag ens skulle skriva något om internationella kvinnodagen alls. Det gick över.

Det gick över när jag kastade ett öga på mitt twitterfeed i förmiddags. Där bland tweets om oscarsgalan fanns något som fångade min uppmärksamhet. Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen. Tweeten var singerad @nya_moderaterna och några av dem jag följer hade upprepat den med frågan: Grattis till vad? Så gjorde även jag. Jag fick svar. Internationella kvinnodagen firar 100 år därav gratulationen och att det är den dag det är som är betydelsefull för många kvinnor. Andra fick andra svar. I Östeuropa och stora delar av Mellanöstern grattar man sina kvinnor 8 mars för att visa sin uppskattning. Frågan kvarstod dock, vad är det vi gratuleras för?

Gratulerar de för att internationella kvinnodagen firar 100 år? Är det verkligen något att gratulera? 100 år efter att dagen för att uppmärksamma förtryck, orättvisor och diskriminering mot kvinnor instiftades är den fortfarande kvar. Det har alltså tagit mer än 100 år att lösa problemet. Hur kan det vara något att gratulera? Grattis, kvinnoförtrycket finns fortfarande kvar. Allvarligt? Alla jubileer är inte av godo. Målet måste ju ändå vara att göra internationella kvinnodagen överflödig, inte jättegammal.

Gratulerar de för att folk i Östeuropa och Mellanöstern gör det? Något sådant kan jag endast bemöta med det svar min mamma brukade ge mig när jag ville göra något för att alla andra gjorde det: Om alla andra målar rumpan grön, tänker du också göra det? Tänk först, härma sedan. Bara för att andra gör något får inte handlandet substans eller legitimitet. Något jag hade förhoppningar om att ett av Sveriges största politiska partier var medvetna om.

Så, frågan kvarstår: Vad då grattis? Grattis är något man säger när någon har åstadkommit något. Grattis är något positivt. Grattis till examen, du lyckades lära dig något trotts allt. Grattis på födelsedagen, du har överlevt ett år till. Grattis till det nya jobbet, härligt att du får utvecklas. Grattis på internationella kvinnodagen, du lever fortfarande i en orättvis värld där kvinnor är mindre värda. Ska jag svara tack på det? Är det någon form av ironi som jag missar? Gratulerar ni folk på internationella AIDS-dagen också?

Jag är hemskt ledsen Moderaterna, men nu har ni trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet. Internationella kvinnodagen är inte en dag för gratulationer. Internationella kvinnodagen är en dag som förhoppningsvis ska kunna avvecklas inom en snar framtid. Tills det händer betackar jag mig från gratulationer, hejarop och klappar på axeln för att jag är kvinna. Inte för att jag ogillar att vara kvinna, tvärt om, men för att jag inte behöver ogenomtänkta, substanslösa uttalanden och sympati för hur jag råkar vara född. Ansträngningar i kvinnofrågor, både internationellt och nationellt, mottages gärna, men era grattis är jag helst utan.

För någon vecka sedan twittrade någon att Enligt ryktena så låter @SJ_AB tärningen avgöra vad de ska skylla på: signalfel, växelfel eller falafel. Jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden och när mammas tåg var en halvtimme sent i fredags var jag inte sen att skicka iväg ett: Senaste i raden av felmeddelanden från @SJ_AB : bomfel. När kommer falafel? Idag fick jag svar på tal. SJ talade om att :) Vi serverar inte falafel på tågen – däremot en massa annat gott: http://bit.ly/ZYs9T

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd att det inte serveras falafel på tågen. Detta av två, inte allt för komplicerade, anledningar.

1. Falafel är gott. Även jag som karnivor gillar att sätta tänderna i en falafelrulle med vitlöksås eller en falafelsallad med färska grönsaker. Jag har inte utforskat SJs vegetariska utbud i någon större utsträckning, så jag kan egentligen inte uttala mig. Mitt enda argument är att falafel är gott. God mat är god service, och sist jag kollade var SJ ett företag som siktar på just god service. Alltså bör de servera falafel.

2. De flesta av oss som har åkt med SJ några gånger har vid det här laget hört talas om en uppsjö av olika fel som kan försena en resa. Är det inte signalfel så är det växelfel. Många av oss har också för länge sedan gett upp. Det handlar inte om utifall att något kommer att gå fel utan snarast när något går fel och vilket felet blir denna gång. Att ange en ankomsttid är inte lönt, desto roligare däremot att satsa lite pengar på vilken anledningen till förseningen kommer att bli denna gång. Vi bryr oss ärligt talat inte om det är tågmöte eller bomfel. Så kom igen SJ, servera falafel i er bistro och skyll på den. Det är ologiskt, svårförklarat och hjälper inte resenärerna ett dugg. Men i ärlighetens namn, vi blir inte klokare av att ni talar om att vi står stilla på grund av signalfel heller. Vi blir faktiskt mest irriterade på att det alltid är fel på signalerna. Falafel däremot är det svårare att bli irriterad på, falafel är ju gott (se punkt 1). Om inte annat så är det, i alla fall ibland, långt mer roande att höra att tåget står stilla på grund av falafel. Det hjälper inte ett dugg, tåget står fortfarande stilla och vi är fortfarande sena, men vi log i alla fall när vi fick veta det. Det kanske inte räknas som bra service. Men ärligt talat SJ, våra förväntningar på er är inte så höga längre. Överraska oss. Fram med falafel!

För övrigt kan jag också meddela att när syster konstaterade att de antingen inte förstått vad jag menat med min tweet, eller så hade de överlistat mig i dryghet lät svaret sig inte dröja. Vi har överlistat dig. Mitt i rådande tågkaos kan SJ, eller i alla fall SJs twittrare, kosta på sig att ha humor och driva med en uppkäftig twittrare. Helt rätt. Humor finns. Nästa steg: falafel.

Om någon från SJ nu skulle råka läsa detta: Nej, jag vet att ni inte kan skylla på mat när tåget är försenat, men erkänn, det vore kul.

En måndag för en tid sedan började jag och en twittervän att skriva ner alla de underliga beteenden som kan förekomma just denna veckodag. 140 tecken om förvirring och tabbar alla med avslutningen “Diagnos: måndag”.

På morgonen bokar du tvättid till samma eftermiddag, skitnöjd. På eftermiddagen inser du att du knappt har 1/2 maskin tvätt. Diagnos: Måndag

Det spelar ingen roll hur mycket socker, koffein och kolhydrater du trycker i dig, du är och förblir dödstrött. Diagnos: måndag.

Det slår dig plötsligt att livet skulle te sig så mycket roligare bara du hade ett penntroll. Diagnos: måndag

Du gör en kopp te. Och häller i en skvätt – filmjölk. Diagnos: måndag

Det är bara några exempel på underliga beteenden som kan förklaras med den välkända måndagsförvirringen. I alla fall var det vad jag trodde, tills jag idag, en torsdag, stod och stirrade in i mitt kylskåp. Jag letade efter något som jag glömt vad det var. Dock mindes jag att det hade med kastrullen med vatten jag just ställt på spisen att göra. Jag skulle koka pasta och för en stund övervägde jag att plocka ut en av de kvarvarande arraksbollarna ur kylskåpet. Tills det slog mig att det jag sökte var ett lock till min kastrull och att det låg i skåpet bredvid kylskåpet.

Inte många minuter senare stod jag och strök en skjorta på schäslongen till min soffa. Skjortan var skrynklig och jag orkade inte plocka fram strykbrädan. Det var då det slog mig. För min del handlar det inte så mycket om Diagnos: måndag som om Diagnos:rubbad. Eller kanske snarare om att; Jag existerar, därför kan jag inte bete mig som folk. Så enkelt är det, jag har Diagnos: måndag hela veckan, vissa dagar mer än andra.

———————————

Dagen efter

För att ytterligare bevisa min tes kan jag meddela att jag under förmiddagens laboration ägnade mig åt att sjunga Paul har köpt en badboll så fort InDesign jobbade och den lilla, färgglada, snurrande bollen som berättar att en Mac tänker dök upp på skärmen. För er som inte jobbar med tunga InDesign-dokument i vanliga fall kan jag meddela att det händer tämligen ofta. Uppskattningsvis har jag därför sjungit Paul har köpt en badboll i alla fall åtta gånger under den timme det tog för oss att sätta samman vår lilla bok. Diagnos: rubbad

De började dyka upp igår, eller kanske i förrgår. Statusrader på Facebook med bara en färg som status. Det tog inte lång tid att lista ut att det inte handlade om att en hög med folk plötsligt fått för sig att skriva en färg. Svaret kom, inte oväntat, på Twitter. Tjejer skriver färgen på sin BH som status. Anledning? Jo, men tänk vad killarna ska undra när de bara läser en färg och inget mer. Jätteskoj. Verkligen. Eller vänta nu … Påminner inte det här om något? Jo, just det. Mellanstadiet! Alla tjejer har en hemlis och ni får inget veta. *Fniss, fniss* Tyvärr måste jag nog meddela att en och annan, för att inte säga rätt många, killar har fått nys om vad det rör sig om. Så nu sitter ni där och berättar vilken färg er BH har. Vill ni att de ska veta? Skulle ni svara dem om de frågade er öga mot öga? Jag bara undrar.

Ännu mer irriterad blev jag när jag läste bland kommentarerna till Sjumilaklivs inlägg om saken att någon kallade det ett socialt experiment för att se vilka som är “inne” och inte. De som är coola får kedjebrevet om att skriva BH-färgen i sin status först, så kan de fnissa inte bara åt killarna utan också åt oss tjejer som inte fått brevet ännu. Ni vet, som på idrotten när det alltid var samma personer som var kvar på slutet. Ursäkta mig, men så vitt jag minns var det inget kul med det. Uppstod inte kamratstödjare och Friends just av den enkla anledningen att det inte är kul att vara den som inte är “inne”, den som inte blir vald. Det var inte kul då och det är inte kul nu. Det kanske var naivt, men jag hade hoppats att åldern hade bringat oss någon visdom. Att vi inte behövde visa upp att vi är inne och coola längre. Jag är en liten tönt, so what det har jag varit länge, men att veta färgen på min BH är något man förtjänar. Lite ska man fan jobba för de.

Till min glädje verkar färgleken snabbt ha blåst förbi. De coola har fnissat klart. Oh, en färg som status, är inte det så förra veckan? Kvar dröjer en irritation och en lust att bränna min BH, i protest. Vi är äldre än så, vi har bättre saker för oss än att tissla och tassla om BH-färger. Visst, det är en lek. Men åter igen, om någon frågade dig ansikte mot ansikte skulle du svara på vilken färg din BH har?

p.s En vän på Twitter föreslog att vi alla skulle ha “pruttkudde” som Facebookstatus, för tänk vad förvånade alla andra ska bli.

Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Ibland är det lätt att glömma. Att ni finns på riktigt och inte bara i mitt twitterfeed. För det är ju så jag känner de flesta av er där, som fyndiga formuleringar, pytte poesi och intensiv ironi på max 140 tecken. Varje gång jag fäller upp min skärm eller uppdaterar sidan finns ni där, med vardagsbetraktelser, uppviglingar, värme, humor och en och annan länk. Ni är små fyrkantiga avatarer som skickligt krymper ner er visdom till 140 tecken och delar med er av den till mig. Men ni bor inte i min dator. Det känns så, men det gör ni inte. Ikväll blev jag påmind om det på det allra otrevligaste sätt. Ikväll blev jag påmind om att ni alla i allra högsta grad lever och existerar bortanför min skärm. Jag blev påmind om det för att en av er slutade göra det. Igår slutade kvinnan som jag endast känner som just_tea att existera, både på min skärm och bortanför den. Hon och hennes 8-åriga dotter omkom i en bilolycka. Hon är borta, och med henne den värme och humor hon spred omkring sig. Jag har inte slängt käft med henne tillräckligt många gånger för att kalla henne min vän, jag kan inte säga att jag kände henne. Jag är inte en av dem som sörjer en vän ikväll, men jag är en av dem som sörjer att jag aldrig kommer att få chansen att lära känna henne bättre. Hon var en av dem som förgyllde min, och många andras, vardag, och hon är saknad. Jag har inga vackra sanningar att berätta för er om henne, utom att världen nu är lite fattigare. Så jag lämnar er med den slitna påminnelsen att ta hand om varandra, både online och i det analoga livet, att inte ta varandra för givna, och med den video som var en av mina första kontakter med just_tea. Pölsa från bruket, singel och sökande. Tack Tea!

Klädd i en tunika som i vanliga fall är en t-shirt, och rustad med endast en bolero och några glas vin mot kylan, klev jag ut i Glasgownatten. På Campus skrev de bara upp maten, men inte ölen, på notan. Så vi betalade och gick därifrån. Vi går nog inte dit igen. På Budda var drinkarna lättdruckna, och därifrån gick det nog utför. Min kompanjon i natten hade planer för mitt sexliv och satt dem mer eller mindre i verket. “Du borde hångla med en skotte innan vi flyttar hem”-planen föll på att offret för kvällen hade flickvän. Så vi vandrade hemåt, och hamnade vid köksbordet med min dator och lite öl. I takt med att promillen steg sjönk kvaliteten på det sociala nätverkande vi utförde. Tweetsen blev svammel, sms-en kan knappast ha varit vettiga, varken för sändare eller mottagare och konversationen är höljd i dimma. Så när glasen var tomma retirerade vi till våra sängar.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.

Jag har sagt rätt länge att jag inte riktigt fattar vad jag ska med Twitter till, jag uppdaterar ju min status på Facebook rätt ofta och det som inte får plats där får ju plats här. Trots det har jag skaffat mig en Twitter-profil. Vi får väl se var det leder.. Vet egentligen inte om det ger något alls, mest för att jag inte känner så många som twittrar. Men just nu är jag bored out of my skull! Så nu tycker jag att ni alla andra ska börja twittra också så att jag har någons små vardagstankar att läsa! Kommunicera ihjäl mig för jag börjar få lappsjuka! Men säg för guds skull inget till T, han har dissat mitt Facebookberoende och hängt på Twitter ett bra tag nu så att lägga ner min “jag fattar inte vad Twitter ska vara bra för”-attityd är ju helt klart att hissa den vita flaggan, eller? (Som ni märker är jag redigt säker på att han inte läser min blogg, det är trots allt jag som är stalkern i vårt förhållande.) Hur som helst måste jag ju bli en cool mästertwittrare om det ska vara värt det (annars har jag ju lagt ner mitt motstånd till ingen nytta alls), alltså måste ni, mina god, kloka vänner hjälpa mig. Twitter with me! Låter jag som en fjortis med ett konstigt behov av att vara cool och vinna påhittade strider? Förmodligen, men om det inte snart blir en vecka med strålande sol så måste jag antingen ha något att göra eller börja rensa ogräs från grusgången! Twitter with me!