SJ stannar sina tåg. Liseberg tystnar. Till och med det evigt babblande Twitter tar en paus. I fem minuter bestäms det. En efter en postar hashtagen #forNorway och tystnar. Så också jag. Så vänder jag blicken bort från datorn och ut genom köksfönstret. En ambulans susar förbi med påslagna sirener. Det gör de ofta, men just idag känns den lite extra. Som en påminnelse om att rädslan, smärtan och kanske döden finns runtom oss. För dem i ambulansen är den extra påtaglig just nu. Så hör jag honom. Han cyklar med sin pappa på gatan utanför. De cyklar bredvid varandra och hans far har handen på hans rygg. Han sjunger en engenpåhittad sång och hans glada, högljudda stämma letar sig in genom mitt köksfönster som står på glänt. Vad han sjunger om vet jag inte men han sjunger det så som bara en sommarledig pojke som just lärt sig cykla kan göra när han ger sig ut på äventyr. Han sjunger med hela den livsglädje som kan bo i ett barn och i den skarpa kontrast till den sorg och bestörtning som råder blir han ett löfte. Livet går vidare. Och inte nog med det, när livet går vidare innehåller det inte bara dystra dagar av världen efter Utøya den innehåller glada, sjungande barn på äventyr.

Det känns som en evighet sedan som vi fick papperet framför oss. Det där papperet som talade om att vår nästa uppgift var att definiera vårt personliga varumärke. Hitta tre kärnvärden som beskrev oss som personer. Definiera våra mål och koka ihop ett motto. Kallsinnigt och själslöst kan tyckas, men i slutänden en av de mer givande övningar jag någonsin gjort. För att ha ett varumärke gör dig inte till en vara. Visserligen hör orden ihop, men varumärket är det som tar vid när varan slutar. Varumärket är det som uppfanns när vi skaffat oss så mycket saker och bekvämligheter att det inte längre var saken i sig vi ville köpa utan imagen som följde med den. Det är skillnad på att köra en Volvo och på att köra en HD, inte bara på antalet hjul.

Det finns tonvis med teorier runt varumärken. Hur förmedlar man det man vill förmedla? Hur visar man andra att man är det man är? Hur behåller man sedan denna status? Så kläckte något smartskaft att vänta nu, det är ju samma sak med mig själv! Jag vet vem jag är, men hur visar jag det för andra. För vi vet ju alla att det spelar ingen roll hur många gånger man säger att man är snäll om man sedan går omkring och delar ut örfilar helt godtyckligt. Vill jag uppfattas som snäll måste jag alltså göra saker som kommunicerar till andra att jag är snäll. Hepp!

Vanligt sunt bondförnuft kan tyckas. Beteendevetenskap och psykologi? Ja, jo. Men ni får ha överseende med oss marknadsförings/reklam/varumärkes-muppar. Vi har äntligen lyckats hitta en teori som vi inte bara kan använda för att lyckas i arbetet utan också i livet i övrigt. Kan ni förstå lyckan i det? Att vi kan använda oss av vårt nörderi för att bli och uppfattas så som vi vill vara och uppfattas. Och ja, du får kalla det att hitta dig själv. Fast jag kommer att kalla det för att du definierar ditt personliga varumärke, i smyg.

Ett litet tips också. Nästa gång, klappa oss bara lite på huvudet och ge oss en godis. Tanken med det personliga varumärket är ju nämligen att du ständigt kommunicerar vem du är, genom val, uttalanden, handlingar och icke handlingar. Att säga att du inte vill jobba på ditt personliga varumärke är i våra öron som att säga att du skiter i om hela världen missförstår dig totalt. Vilket låter som en tämligen tråkig tillvaro. Och då blir vi så provocerade att vi måste predika vårt budskap lite. Personligt varumärke är bra serru. Att orden kanske inte är helt ideala och lätt kan kopplas till att vara en vara? Kom igen, har ni sett hur många underliga, perversa eller felkommunicerande logotyper det finns? Ni kan inte kräva hur mycket som helst. Men i själva verket menar vi väl. Dessutom är det lättare att säga: Ta och fundera lite på det här med ditt personliga varumärke jämfört med att säga: Har du funderat på hur du uppfattar dig själv och hur du uppfattas av andra och om du kan jobba på att få dem att stämma överens lite mer? Om inte annat.

Och min övning med personliga varumärken då? Jodå, den hjälpte. En övning i att marknadsföra sig själv. Även om ordvalet kan verka opersonligt är det ett bra verktyg. Att stanna upp och fundera på vilka konsekvenser mina handlingar kan få för andras bild av mig. För oavsett om du ska sälja dig själv på arbetsmarknaden eller någon annan marknad så ligger det ju i ditt intresse att ditt varumärke lockar till sig rätt köpare. Sedan kan du ju faktiskt kalla det vad du vill.

Men hur ska vi skydda oss? Hur ska vi veta vem som är ond och vem som är god? Enklast av allt är väl kanske att se världen i svart och vitt. Aftonbladet rapporterar att folk kan kapa ditt Facebook-konto. Att folk kan mobbas på Facebook. Att du kan bli lurad på Facebook. Alltså måste ju Facebook vara dåligt. Ja, i förlängningen så måste ju hela internet vara dåligt. Eller hur? För det lilla faktum att det krävs lite mer än ett program för att kapa dit Facebook-konto var inget du tänkte på? Kanske att det inte är fel på Facebook när någon blir mobbad, utan på de satans, snedfödda skitungarna som mobbar. Och kanske, men bara kanske, hade det varit en bra grej om du lärt dig att inte vara så jäkla naiv online. Om det låter för bra för att vara sant är det nog det. Både på Facebook och om du möter någon ansikte mot ansikte. Men, det är ju klart. Om man klart delar in i onda och goda blir ju livet enklare. Fast kanske lite ensammare.

För några veckor sedan tog en ung man sitt liv och berättade om det på forumet Flashback. Världen, eller i alla fall Sverige, förfasades. Onda, onda internet. Jo men visst. För det är inte redan sådär 100 andra saker som har gått fel när en 21-åring vill ta livet av sig? Att välja att meddela omvärlden är inget konstigt. Jag minns att en kompis lillasyster berättade att hennes klasskompis tagit med sig en vän in på en av skolans toaletter och skurit sig i handlederna. Hon var tolv år. En skoltoalett eller ett internetforum. Samma handling, bara olika storlek. Ja, men folk hejade ju på självmordskandidaten! Ja, men ärligt. Det har alltid funnits dårar. Visst, de kan kommunicera enklare med internet, men det kan människor som inte glömt att aktivera medkänslan och det sunda förnuftet också. Sedan kan ju den lilla detaljen att det också fanns dem som vädjade om att han skulle låta bli att ta sitt liv ha fallit bort ur rapporteringen. Det är ju trots allt inte lika smaskigt. Och vi får ju inte glömma att internet är ondskan.

Ett litet problem uppstår dock när internet inte är ondskan alls. Som när ännu en självmordskandidat låter meddela att han svalt en hög piller och nu tänker ända sitt liv på Flashback. Då rycker två av forumets användare, oberoende av varandra in. De får ur honom hans telefonnummer, ringer honom, ringer polisen och ser helt enkelt till att han inte lyckas med att ta sitt liv. Två personer han aldrig mött räddar hans liv. Det hade inte hänt utan Flashback. Kanske hade han ändå inte tagit en tillräcklig dos, vem vet. Lika fullt räddades hans liv av två främlingar på det onda, onda internet.

Precis som Jack väntar jag nu med spänning på morgondagens ljuva rubriker och vackra ord om allt det bra som faktiskt kommer ur internet. Under tiden ska jag boka en tågbiljett till Stockholm för att på fredag möta några vänner jag lärt känna på Twitter. Visst finns det en risk att de både har rabies, plugins som kommer att kapa mitt Facebook-konto och långtgående planer på att mörda mig. Men i ärlighetens namn tror jag inte det. För säkerhets skull får jag väl se till att ha skor utan klackar.

Det gick över när jag kastade ett öga på mitt twitterfeed i förmiddags. Där bland tweets om oscarsgalan fanns något som fångade min uppmärksamhet. Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen. Tweeten var singerad @nya_moderaterna och några av dem jag följer hade upprepat den med frågan: Grattis till vad? Så gjorde även jag. Jag fick svar. Internationella kvinnodagen firar 100 år därav gratulationen och att det är den dag det är som är betydelsefull för många kvinnor. Andra fick andra svar. I Östeuropa och stora delar av Mellanöstern grattar man sina kvinnor 8 mars för att visa sin uppskattning. Frågan kvarstod dock, vad är det vi gratuleras för?

Gratulerar de för att internationella kvinnodagen firar 100 år? Är det verkligen något att gratulera? 100 år efter att dagen för att uppmärksamma förtryck, orättvisor och diskriminering mot kvinnor instiftades är den fortfarande kvar. Det har alltså tagit mer än 100 år att lösa problemet. Hur kan det vara något att gratulera? Grattis, kvinnoförtrycket finns fortfarande kvar. Allvarligt? Alla jubileer är inte av godo. Målet måste ju ändå vara att göra internationella kvinnodagen överflödig, inte jättegammal.

Gratulerar de för att folk i Östeuropa och Mellanöstern gör det? Något sådant kan jag endast bemöta med det svar min mamma brukade ge mig när jag ville göra något för att alla andra gjorde det: Om alla andra målar rumpan grön, tänker du också göra det? Tänk först, härma sedan. Bara för att andra gör något får inte handlandet substans eller legitimitet. Något jag hade förhoppningar om att ett av Sveriges största politiska partier var medvetna om.

Så, frågan kvarstår: Vad då grattis? Grattis är något man säger när någon har åstadkommit något. Grattis är något positivt. Grattis till examen, du lyckades lära dig något trotts allt. Grattis på födelsedagen, du har överlevt ett år till. Grattis till det nya jobbet, härligt att du får utvecklas. Grattis på internationella kvinnodagen, du lever fortfarande i en orättvis värld där kvinnor är mindre värda. Ska jag svara tack på det? Är det någon form av ironi som jag missar? Gratulerar ni folk på internationella AIDS-dagen också?

Jag är hemskt ledsen Moderaterna, men nu har ni trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet. Internationella kvinnodagen är inte en dag för gratulationer. Internationella kvinnodagen är en dag som förhoppningsvis ska kunna avvecklas inom en snar framtid. Tills det händer betackar jag mig från gratulationer, hejarop och klappar på axeln för att jag är kvinna. Inte för att jag ogillar att vara kvinna, tvärt om, men för att jag inte behöver ogenomtänkta, substanslösa uttalanden och sympati för hur jag råkar vara född. Ansträngningar i kvinnofrågor, både internationellt och nationellt, mottages gärna, men era grattis är jag helst utan.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd att det inte serveras falafel på tågen. Detta av två, inte allt för komplicerade, anledningar.

1. Falafel är gott. Även jag som karnivor gillar att sätta tänderna i en falafelrulle med vitlöksås eller en falafelsallad med färska grönsaker. Jag har inte utforskat SJs vegetariska utbud i någon större utsträckning, så jag kan egentligen inte uttala mig. Mitt enda argument är att falafel är gott. God mat är god service, och sist jag kollade var SJ ett företag som siktar på just god service. Alltså bör de servera falafel.

2. De flesta av oss som har åkt med SJ några gånger har vid det här laget hört talas om en uppsjö av olika fel som kan försena en resa. Är det inte signalfel så är det växelfel. Många av oss har också för länge sedan gett upp. Det handlar inte om utifall att något kommer att gå fel utan snarast när något går fel och vilket felet blir denna gång. Att ange en ankomsttid är inte lönt, desto roligare däremot att satsa lite pengar på vilken anledningen till förseningen kommer att bli denna gång. Vi bryr oss ärligt talat inte om det är tågmöte eller bomfel. Så kom igen SJ, servera falafel i er bistro och skyll på den. Det är ologiskt, svårförklarat och hjälper inte resenärerna ett dugg. Men i ärlighetens namn, vi blir inte klokare av att ni talar om att vi står stilla på grund av signalfel heller. Vi blir faktiskt mest irriterade på att det alltid är fel på signalerna. Falafel däremot är det svårare att bli irriterad på, falafel är ju gott (se punkt 1). Om inte annat så är det, i alla fall ibland, långt mer roande att höra att tåget står stilla på grund av falafel. Det hjälper inte ett dugg, tåget står fortfarande stilla och vi är fortfarande sena, men vi log i alla fall när vi fick veta det. Det kanske inte räknas som bra service. Men ärligt talat SJ, våra förväntningar på er är inte så höga längre. Överraska oss. Fram med falafel!

För övrigt kan jag också meddela att när syster konstaterade att de antingen inte förstått vad jag menat med min tweet, eller så hade de överlistat mig i dryghet lät svaret sig inte dröja. Vi har överlistat dig. Mitt i rådande tågkaos kan SJ, eller i alla fall SJs twittrare, kosta på sig att ha humor och driva med en uppkäftig twittrare. Helt rätt. Humor finns. Nästa steg: falafel.

Om någon från SJ nu skulle råka läsa detta: Nej, jag vet att ni inte kan skylla på mat när tåget är försenat, men erkänn, det vore kul.

På morgonen bokar du tvättid till samma eftermiddag, skitnöjd. På eftermiddagen inser du att du knappt har 1/2 maskin tvätt. Diagnos: Måndag

Det spelar ingen roll hur mycket socker, koffein och kolhydrater du trycker i dig, du är och förblir dödstrött. Diagnos: måndag.

Det slår dig plötsligt att livet skulle te sig så mycket roligare bara du hade ett penntroll. Diagnos: måndag

Du gör en kopp te. Och häller i en skvätt – filmjölk. Diagnos: måndag

Det är bara några exempel på underliga beteenden som kan förklaras med den välkända måndagsförvirringen. I alla fall var det vad jag trodde, tills jag idag, en torsdag, stod och stirrade in i mitt kylskåp. Jag letade efter något som jag glömt vad det var. Dock mindes jag att det hade med kastrullen med vatten jag just ställt på spisen att göra. Jag skulle koka pasta och för en stund övervägde jag att plocka ut en av de kvarvarande arraksbollarna ur kylskåpet. Tills det slog mig att det jag sökte var ett lock till min kastrull och att det låg i skåpet bredvid kylskåpet.

Inte många minuter senare stod jag och strök en skjorta på schäslongen till min soffa. Skjortan var skrynklig och jag orkade inte plocka fram strykbrädan. Det var då det slog mig. För min del handlar det inte så mycket om Diagnos: måndag som om Diagnos:rubbad. Eller kanske snarare om att; Jag existerar, därför kan jag inte bete mig som folk. Så enkelt är det, jag har Diagnos: måndag hela veckan, vissa dagar mer än andra.

———————————

Dagen efter

För att ytterligare bevisa min tes kan jag meddela att jag under förmiddagens laboration ägnade mig åt att sjunga Paul har köpt en badboll så fort InDesign jobbade och den lilla, färgglada, snurrande bollen som berättar att en Mac tänker dök upp på skärmen. För er som inte jobbar med tunga InDesign-dokument i vanliga fall kan jag meddela att det händer tämligen ofta. Uppskattningsvis har jag därför sjungit Paul har köpt en badboll i alla fall åtta gånger under den timme det tog för oss att sätta samman vår lilla bok. Diagnos: rubbad

Ännu mer irriterad blev jag när jag läste bland kommentarerna till Sjumilaklivs inlägg om saken att någon kallade det ett socialt experiment för att se vilka som är “inne” och inte. De som är coola får kedjebrevet om att skriva BH-färgen i sin status först, så kan de fnissa inte bara åt killarna utan också åt oss tjejer som inte fått brevet ännu. Ni vet, som på idrotten när det alltid var samma personer som var kvar på slutet. Ursäkta mig, men så vitt jag minns var det inget kul med det. Uppstod inte kamratstödjare och Friends just av den enkla anledningen att det inte är kul att vara den som inte är “inne”, den som inte blir vald. Det var inte kul då och det är inte kul nu. Det kanske var naivt, men jag hade hoppats att åldern hade bringat oss någon visdom. Att vi inte behövde visa upp att vi är inne och coola längre. Jag är en liten tönt, so what det har jag varit länge, men att veta färgen på min BH är något man förtjänar. Lite ska man fan jobba för de.

Till min glädje verkar färgleken snabbt ha blåst förbi. De coola har fnissat klart. Oh, en färg som status, är inte det så förra veckan? Kvar dröjer en irritation och en lust att bränna min BH, i protest. Vi är äldre än så, vi har bättre saker för oss än att tissla och tassla om BH-färger. Visst, det är en lek. Men åter igen, om någon frågade dig ansikte mot ansikte skulle du svara på vilken färg din BH har?

p.s En vän på Twitter föreslog att vi alla skulle ha “pruttkudde” som Facebookstatus, för tänk vad förvånade alla andra ska bli.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.