Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Ungdom’
1.87, då är han ju typ jättelång!
November 30th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag var 15 år och hade ganska nyligen upptäckt chattandes vackra värld. Större delen av kvällarna spenderades på mIRC, ansluten via ett modem som blockerade vår telefonlinje och genererade en telefonräkning som mina föräldrar inte direkt uppskattade. Snart skulle den dagen komma då räkningen hade dubblats mot det vanliga och mitt chattande skulle identifieras som källan till det onda, men ännu satt jag uppe tills timmen var sen.
Det var då jag träffade honom, på någon av mIRC’s många kanaler. Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om, men det visade sig att han bodde i staden inte långt ifrån mig. Det handlade väl aldrig om någon förälskelse, men väl ett spirande intresse. Så när han sa att hans fotbollslag skulle vara med på en inomhuscup den kommande helgen tvingade jag med mig en vän dit. Som förklaring när mina föräldrar frågade angav vi oskyldigt att vi bara skulle kolla på pojkar som spelade fotboll. Tror faktiskt inte att jag nämnde pojken jag träffat online. Pappa körde oss dit, förmodligen i tron, eller i alla fall förhoppningen, att det var fotbollen vi var intresserade av.
Jag vill minnas att vi försökte verka coola när vi rörde oss genom hallen. Smarta som få hade vi också räknat ut att om vi satte oss på läktaren istället för att faktiskt ställa oss på löparbanorna runt fotbollsplanerna så skulle vi kunna se honom utan att han såg oss. Denna plan baserade sig på att han berättat för mig att han var 1.87 meter lång. (Det kan hända att mitt minne sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var just så lång han var.) Detta hade vi kommit fram till var sjukt långt, alltså måste han vara den längsta killen och synas jättebra på håll. Ni kan ju själva lista ut hur bra det gick. Vi kunde inte riktigt avgöra vem av killarna som egentligen var han, jag hade inte modet att gå närmare och riskera att han såg mig, han fick aldrig veta att jag var där och hela historien rann tämligen omgående ut i sanden. Under flera år efter det skrattade dock jag och mina vänner åt det lilla äventyret, och åt vår naiva tro att någon som var 1.87 meter skulle sticka upp ur mängden som en flaggstång på ett fält.
Det där internetet, hur fungerar det?
October 29th, 2009 | Fröken Tjernström
Idag fick jag veta att interner fyller 40 år. För 40 år sedan skickade två datorer ett meddelande mellan varandra, och på den vägen är det. Internet är i medelåldern, men inte gammalt på länge än.
Någon stans i takt med utvecklingen, och mitt eget milda internetberoende, har jag glömt bort de där allra första trevande kontakterna med internet. Hur vi på mellanstadiet fick sitta vid en av skolans datorer och skicka mail. Till vem vi skickade kommer jag inte ihåg, kanske till varandra, alla elever i kommunen hade ju trotts allt en egen mailadress. Det bestående minnet är dock hur vi sitter där, vid dessa underliga maskiner, och försöker förstå vad de vill oss, samtidigt som vår halvt fossila lärare ska instruera oss. Hon visste knappt mer än vad vi gjorde, och såhär i efterhand skulle jag gissa på att hon aldrig använt internet till något annat än just att maila. Många år senare hittade jag mitt gamla skolmailkonto, där låg faktiskt ett antal inkomna mail från en tjej som jag av någon anledning försökt mailväxla med. Jag svarade på hennes mail, säkert ett år för sent, men något svar kom aldrig. Kanske ligger kontot kvar, kanske inte.
Så sakteliga började vi i alla fall förstå oss på internet, använda det i vårt skolarbete och på vår fritid. Vissa av mina vänner hade till och med internet hemma, dock inte jag. På skolan fick vi personliga login för att kunna använda oss av deras datorer. Ofta fick vi också höra att vi inte fick göra något olagligt eller ladda hem program och spel och installera på skolans datorer. Eftersom vi alla hade personliga login så kunde it-killarna ju se vem av oss som gjort det, så vi skulle inte slippa undan. Med dessa förmaningar i färskt minne sitter jag och en kompis vid en av bibliotekets datorer för att kolla mailen. Jag vill minnas att vi var lite oroliga för att vi ägnade oss åt icke-skolrelaterade saker på en av skolans datorer. Precis när vi har skrivit in hotmail.com kommer en kille i parallellklassen fram till oss och säger flinande: Skriv hotmale.com istället. Vi konstaterar att det är rättstavat så som vi har skrivit det och han svarar att visst är det så, men det är roligare att skriva som han föreslår. Så vi gör det. Unga, blonda och nyfikna skriver vi www.hotmale.com i adressfältet och trycker på enter. Att ingen av oss inte redan där förstod vad som komma skulle övergår mitt förstånd. Strax där efter fylls skärmen av bilder på nakna män, för självklart var det en bögporrsida vi hade hamnat på. Förbrilt försökte vi att få sidan att sluta ladda, tryckte på stopp, tryckte på bakåt, försökte stänga ner den, men Netskape Navigator tickade på. Killen från parallellklassen skrattade åt vår blåögdhet och vi svor över hans existens, samtidigt som vi försökte sitta så att ingen omkring oss skulle se vad vi hade på skärmen. Tillslut lyckades vi bli av med de förhatliga bilderna och logga in på hotmail, men irritationen över att ha gått i fällan och oron över att it-killarna skulle komma på oss satt kvar. Vi skulle snart fylla 14 år och tanken på att förklara för våra lärare varför vi kollat på bögporr på en av skolans datorer skrämde. Pinsamt i kvadrat och kubik var vad det var, eller åtminstone tyckte vi det då.
Idag, över 10 år senare, gick jag faktiskt in på sidan igen. Bara för att se vad som faktiskt fanns där och om den ens fanns kvar. Utan minsta oro för repressalier skrev jag in adressen, för idag är jag inte längre rädd för att någon ska bestraffa mig, eller någon annan för lite internetporr. Sidan fanns kvar, och de nakna männen. Vad som däremot inte fanns kvar var den 14-åriga flickan som under skamsna fnissningar smet ut ur biblioteket, men hennes oro för vad som egentligen lurade ute på det stora internet, hennes respekt för it-killarnas allseende öga, och hennes blåögda utforskarlust får mig fortfarande att le.