Idag fick jag ett mail från en kille som läser på samma program som jag, men ett år under mig. Han undrade en massa saker om hur det varit att plugga i Skottland. Jag tittade på min vän på andra sidan bordet, min kompanjon i skottlandsnatten. Det slog oss båda att idag var sista dagen för ansökan om utlandsstudier. Det slog oss att förra året hölls det informationsmöten då vi fick träffa dem som varit på utbyte innan oss, förra året fick vi mailadresser till dem så att vi kunde fråga dem om saker. I år var det andra bullar. I år hade en kille fått tag på våra mailadresser via en gemensam vän.

Vi frågade en av våra lärare om det hållits något informationsmöte för andraårsstudenterna. Han visste inget och ville inte ta på sig något. Så vi mailade en studievägledare med ansvar för detta. Svaret blev nej. Det hade inte hållits något sådant möte, för att de ansåg att det inte hade behövts i år. De ansåg att det hade information nog.

Jag suckade djupt. Visst, de vet vilka kurser som bör läsas, vilka papper som bör fyllas i och med lite tur vem som ska kontaktas för mer information. Vi som faktiskt varit där vet dessutom hur du smidigast tar dig till skolan, var det finns trevliga fikaställen och vad som gömmer sig bakom kursnamnen. För att inte tala om att vi har lite koll på saker att upptäcka och vet att om du vill ha en whisky och lite skotsk stand-up comedy ska du gå till Uisge Beatha. Okej, du kommer bara förstå hälften av vad de säger, för de pratar skotska, fort som fan och du är berusad, men det spelar mindre roll. Lita på Ginger Maria from Sweden, hon vet. Dessutom har vi tumme med en hyresvärd som mer än gärna låter er hyra en lägenhet mitt i City Center.

Men vad är väl en bal på slottet. Inte kan väl årets utbytesstudenter vilja ta del av våra lärdomar. För i ärlighetens namn, varför ska de lära av våra misstag? Har de verkligen nytta av att slippa gå en dust mot gas- och elbolag? Nej, tydligen måste de lära sig själva. I rättvisans namn, i svenskhetens namn, i idiotins namn. Nu har någon bestämt att det vi lärt oss inte är av värde för någon annan. Inte kan väl nästa omgång utresande studenter ha någon som helst nytta av våra erfarenheter. Nej, nej, allt de behöver veta står på hemsidan. Fem power point slides och tre länkar. För i rättvisans namn ska ingen dra nytta av någon annans erfarenheter.

De gångna tre och en halv månaderna av mitt liv har bedömts, granskats och funnits irrelevanta för andra. Spring och lek lilla flicka, men kom inte hit och tro att dina lärdomar betyder något för någon annan. Vi är det stora universitetet och vi vet allt. News flash: Det gör ni inte, så ge dem åtminstone min mailadress så att jag kan berätta det.

Ni har så rätt. Smör och ost hör hemma på mackor inte i brev. Så nu blir det version två av mitt ansökningsbrev. Less butter more…. tja… truth. Om någon skulle vilja skänka mig en praktikplats skulle jag också bli väldans glad. Men det blir nästa projekt det. Nu ska jag författa storverk!

Jag heter Maria och jag hatar att skriva personliga brev. De innehåller inget annat än smör och ost! Hur klarar någon av att läsa skiten utan att behöva skrubba sig ren sedan. Vem vill läsa min kärleksförklaring till Skottland, vilka coola och inte alls klyschiga erfarenheter jag fått av att jobba på Adecco och vara scout samt hur otroligt givande jag tror att det ska bli om jag får åka iväg i höst? Men framför allt; Vem kom på att ställa frågan varför vill du åka? För att jag kan så klart! För att ni ger mig en toppenmöjlighet som jag helt enkelt måste ta vara på! För att jag älskar att se nya saker och uppleva nya grejer! För att jag måste utmana mig själv annars skrumpnar jag bort och dör här i min soffa! För att jag är uppvuxen i ett i-land med möjligheter och för alla stackare som saknar dessa möjligheter måste jag se till att ta vara på mina! För att jag inte vill börja ta saker för givet! För att jag vill lära mig något nytt! Av precis samma anledning som alla andra! Så sluta kräv korkade brev, prata med mig en stund istället och skicka mig sedan på äventyr. Det som står i brevet är ändå bara en stereotyp, det jag vill att ni ska se av mig, mina noga övervägda formuleringar och det jag tror gynnar mig. Möt mig över en kaffe istället. Jag lovar att det är bättre!