Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Väder’

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Varning för ras

February 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Överallt på stan finns de, skyltarna om varning för rasrisk och kranbilarna står uppställda här och var för att knacka ner istappar och rädda oss från fallande snö. De senaste dygnen har jag hört i minst två skämt om dessa “Varning för ras”-skyltar. Ett av dem syftade fyndigt på låten av allas vår Lasse Winnerbäck.

Idag är en av alla de dagar då det finns tusen och åter tusen saker att säga, men ändå inga ord. Det mesta kom upp som en verbal uppkastning under en kvällspromenad med en vän. Resten håller jag för mig själv. Nej, idag vill inga ord riktigt tjänstgöra. Så jag använder någon annans. Idag får Lasse Winnerbäck föra även min talan.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

Sagan om Gasbolagen

November 6th, 2009 | Fröken Tjernström

En gång, för inte alls speciellt länge sedan, flyttade fyra flickor in i en lägenhet på Sauchiehall Street. Glada i hågen över att äntligen ha en egen lägenhet i den stora staden Glasgow såg de inga moln på sin himmel. Föga anade de att de snart skulle gå i duell med de stora stygga gasbolagen. Först fick de reda på att de måste öppna ett konto hos ScottishPower för att kunna betala för sin el. Som de duktiga små flickor de var öppnade de, med inte alltför mycket fördröjning, ett konto hos nämnda bolag. Inte långt där efter hittade de något som skulle kunna vara en gasräkning i sitt postfack, men eftersom brevet kom från ScottishGas tänkte flickorna att detta kunde ju inte stämma. Inte heller hittade de någon betalningsavi i brevet, så de avfärdade det. Snart därefter dök räkningen från ScottishPower upp, och allt var frid och fröjd. Men så skulle det inte förbli.

Dagarna innan det var dags att betala hyra och el öppnade flickorna åter sitt postfack, bara för att finna ett ilsket brev från ScottishGas som meddelade att om de inte betalade sin räkning skulle en inspektör sändas till lägenheten. Detta skulle kosta de fyra flickorna £360. Förfasade ringde flickorna upp ScottishGas och förklarade att ett missförstånd måste ha skett. Då visar det sig att räkningen inte var till de fyra flickorna utan till dem som haft de fyra flickornas lägenhet innan de fyra flickorna flyttade in. Damen på ScottishGas förklarade för de fyra flickorna att de behövde öppna ett eget gaskonto och sedan behövde de inte längre bry sig om de gamla breven. Därför gjorde de fyra flickorna som Gasdamen sa, och inte långt därefter fick de mycket riktigt en uppskattad gasräkning från ScottishGas, som de snällt betalade.

Ungefär en vecka senare hände det sig att de fyra flickorna åter igen öppnade sitt postfack. Där hittade de ett brev från ScottishPower och ett brev från ScottishGas. ScottischGas hade skickat dem ännu en räkning, denna gång en faktisk gasräkning som var på ungefär £27 mer än den förra räkningen. Från ScottishPower hade de fyra flickorna fått ett brev som sa att de enligt en inventering hade en gasmätare som tillhörde ScottishPower och alltså fick sin gas från ScottishPower, dock hade de inget gaskonto hos ScottishPower. De fyra flickorna kände sig mycket förvirrade och bestämde sig för att dagen därpå tala med sin hyresvärd för att få reda på vad som egentligen stämde.

Nästa dag kom, med typiskt skotskt hällregn. Efter en promenad på staden kom två av de fyra flickorna dyblöta hem och öppnade postfacket, där låg ännu ett brev, denna gång från BritishPower. I brevet stod skrivet, med arga röda bokstäver, att eftersom de inte hade betalat den gamla räkningen skulle nu en inspektör. Trötta, förvirrade och med blöta fötter gick två av de fyra flickorna till hyresvärden och frågade vad som stod på. Hyresvärden förklarade att de stora stygga gasbolagen ofta skickade ut uppskattade räkningar om man inte berättade för dem hur mycket gas man egentligen använt. Alltså föreslog hyresvärden att de fyra flickorna skulle ringa ScottishGas varje månad för att bara få faktiska gasräkningar. Vidare lovade hyresvärden att ta hand om räkningarna till dem som bott i lägenheten innan de fyra flickorna flyttade in. Hyresvärden ringde också till ScottishPower och förklarade för dem att de hade fel och att gasmätaren tillhörde ScottishGas. Efter detta tycktes allt vara uppklarat, de fyra flickorna fick sin el från ScottishPower och sin gas från ScottishGas. Det enda som nu behövde åtgärdas var betalandet av räkningen. När det var gjort kände sig de fyra flickorna åter lugna och tillfreds med livet.

Lugnet varar dock bara i tre dagar, sedan hittar de fyra flickorna åter igen brev från de två bolagen i sitt postfack. Denna gång hade ScottishGas skickat ännu en räkning, som dock inte tycktes vara adresserad till de fyra flickorna, och en påminnelse om att sluträkningen ska betalas. Från ScottishPower hade flickorna åter igen fått en räkning på sin fasta månadskostnad. Det underliga var att räkningen från ScottishPower hade samma betalningsdatum som den första räkningen från ScottishPower. De fyra flickorna suckade djupt och bestämde att redan på måndagen gå ner till sin hyresvärd för att åter igen prata om de stora stygga gasbolagen. Tills dess skulle de njuta av sin helg, skissa mycket och dricka rödvin.

Under my umberella

October 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi närmar oss huvudentrén på det hus som utgör vår del av Campus Ayr. Redan innan vi kliver ut genom dörrarna börjar vi rota i våra väskor. De stora fönstren har nämligen avslöjat att i världen utanför vår krokisal regnar det. Med en djup suck öppnar jag den inre av de två dörrarna och gör en mental snabbladdning, det är minst 20 minuters promenad ner till busstationen. 20 minuter i hällregn och blåst. Så tar jag steget ut i den gråa eftermiddagen och fäller upp mitt paraply. Genast blir jag lite lättare i sinnet, lite gladare och lite mer positivt inställd till den vandring som väntar, för mitt paraply är rött med vita prickar. Klarrött med glada, vita prickar, stora som femkronor, närmare bestämt.

En gång hittade en vän en stekpanna som utvändigt var röd med vita prickar. Hon log och sa att om jag hade en sådan stekpanna skulle jag nog vara lite lyckligare. Jag log tillbaka, men föga anade jag hur rätt hon hade. För när jag fäller upp mitt röda paraply med vita prickar blir det lite lättare att vara jag i regnet. Det spelar inte så stor roll att det är köpt på H&M för £4 och lika stabilt som ett Jenga torn. Jag vet att det kommer att gå sönder, men fram till den dag då det händer ska jag vara lite gladare under mitt röda paraply.

Regnet faller inte i Skottland

October 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är en myt att det alltid regnar i Skottland. Fast det hade ni nog redan listat ut. Att regn är något som faller är också ett påhitt. För i Glasgow faller inte regnet, det existerar, det hänger, på ett mycket bokstavligt sätt, i luften. Även om det regnar så är det inte säkert att det hjälper med ett paraply, för dropparna hänger liksom där och väntar på en när man vandrar förbi. De är inte heller med nödvändighet så stora att man registrerar dem som regn, förrän man kommer hem och ser sin blöta uppenbarelse i spegeln. Nej, i Glasgow faller inte regnet särskilt ofta, utom idag, då föll det från alla håll och gjorde hela staden till en vattenpöl.

Bara tio minuter till…

July 14th, 2009 | Fröken Tjernström

Solen lyser… väldigt mycket. Hade glömt att sommarsol kan göra så genom halvöppna persienner.. Hemma hos mig är ju fönstren tonade och solen gör sig inte påmind förrän runt lunch. Hos päronen så har jag en mörk rullgardin så där märks inte solen alltför mycket heller. Men här hos T märks den. Inget ont i det egentligen för jag behövde vända dygnet lite mer rätt, var trotts allt uppe till 02.30 med tvätten i söndags.. Så när jag fick ett sms vid halv 9 och sedan inte kunde somna om bestämde jag att idag fick vara dagen då jag vände dygnet lite mer rätt… kanske.

Mongot bredvid var dock inte lika pigg. Jasså, här smyger man upp, mummlade kuddhögen när jag började klä på mig. Jag förklarade nyttan av att kliva upp för kuddarna och mannen under dem. Gör det då, sa han, jag ska bara sova tio minuter till.. Så jag tog min dator och slog mig ner i vardagsrummet. Här sitter jag nu, och funderar på om den strålande solen motbevisar SMHIs prognos eller om jag måste ta med mig ett paraply ut.. Det ska ju trots allt regna. Förmodligen kommer de första regndropparna samtidigt som jag tar på mig bikinin.. Noteras kan också att det nu är cirka femtio minuter sedan T sa att han bara skulle sova i tio minuter till.. Frågan är bara om jag ska rota rätt på lite frukost eller om jag ska lyfta på en kudde och släppa in lite solljus till den sovande.. Båda alternativen är rätt lockande =)

Solbränna

June 25th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag vet inte hur det kommer sig, men på något sätt verkar det som att magen är brunare än benen. Vad är grejen med det? Hur uppstod det? Jag är nämligen väldigt säker på att magen och benen har varit i solen lika länge och framförallt tillsammans!

Sol ute…

April 29th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är 14 grader varmt och sol ute. Så vaknar frågan; hur viktigt är det egentligen att diska? Måste jag förbereda pitchen så mycket? Det är ju trots allt hur mycket skönare som helst att sitta i parken. Det finns helt klart dagar då man önskar att man inte valt en utbildning där allt måste göras med hjälp av en dator. Jag antar att jag inte har så mycket annat att välja på än att skriva stödord och längta till framtida ledigheter.

Sommar=synd

April 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Våren lockar, väcker drömmar om sommar, om sjungande fåglar, ljumma kvällar med vänner och öl och allt annat som gör sommaren till sommar. Då händer det. Alla planer på att plugga, träna, få nog med sömn eller göra vad som nu kan vara nyttigt, klokt och hälsosamt flyger sin kos till förmån för det som känns bra, det som är somrigt. För sådana är vi nordvarelser, sommartörstandet. Så när dagarna blir långa kryper vi ut och lever livet, unnar oss små vardagssynder och vi gör det med ett leende på läpparna. Det är vår, det luktar sommar och jag syndar. Äter på Trappan istället för att träna och bloggar istället för att plugga. Och det tänker jag fortsätta med. Något ska man ju leva på när vintermörkret tränger sig på igen.

Om det vore hemhemma…

March 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Imorse när jag gick till skolan var det grått och lugnt med lite snö här och var från gårdagens snöfall. Under tentan kunde jag ana solen över Norpan och på taket mitt emot rann det vatten. Så när jag kliver ut i det fria efter tre timmar juridiskt ordbajs möts jag av hemlängtansväder. Det är blött på marken, en kylig mildhet i luften och lite sol mellan molnen. Min termometer säger 0 grader, ändå tänker jag på vår. För hade det här varit i norr hos mamma och pappa så hade det varit vårväder. Härligt, påskigt, kladdigt vårväder. Det är lite svårt att förklara om man inte sett det, men det är något speciellt med snö som smälter i vårsol. Efter månader av kyla och vitt så blir det lera och fågelsång. Även om leran är döden för mina älskade mockaskor och det egentligen är långt till knoppning och grönt gräs så är det härligt. Så förlösande och befriande med porlande vatten lägst promenaden eller att bara sitta på en snöhög i smatten och låta vårsolen måla mitt bleka vinteranlete i en färg som kan liknas vid mänsklig hudton. Precis som er så ser jag ett marstrist och blött Norpan, men om jag blundar kan jag känna doften av norrlandsvår och höra hur katten med varsamma steg ger sig ut på äventyr efter månader sovandes i fåtöljen. För det är sant som det sägs; man kan ta norrlänningen ur norrland men man kan inte ta norrland ur norrlänningen.