Har du lust att komma över och kolla på en film? Ska vi ta en promenad? Vad tror du om att göra middag ihop? Ska du hänga med på en öl eller två? Jag har bakat en kladdkaka, vill du ha? Alla dessa frågor som allt som oftast leder till att man gör något annat än det man tänkt göra. I alla fall jag. Ikväll var en sådan kväll. Jag hade tänkt mig att gå på yoga, lata mig lite, kanske se en film och lägga mig i tid. Så blev det inte. Istället tog jag en promenad med en vän. En promenad som slutade någon annanstans än vad jag tänkt mig. Så när jag satt där, med människor jag inte tänkt mig att tillbringa kvällen med, och skrattade slog det mig. Det är nu det händer. Det är det här som är livet. Livet händer nu. Tids nog kommer de dagar då blöjor och veckomenyer är vad som bekymrar mig, tids nog ska jag våndas över min karriär och över tonåringar som vill stanna ute hela natten. Men just nu är det detta som är livet. Lite för sena kvällar i oväntat men gott sällskap. För när ska jag annars vara ungdomligt oansvarig om jag inte är det nu. Nu när mitt enda ansvar är gentemot mig själv. Visst, det finns andra jag bör ta med i beräkningen, men den enda som blir direkt lidande av mina dumdristigheter är jag. Så därför kan jag göra det. En dag ska jag räkna med andra. Hejda det spontana för att inte sätta någon annan i kläm. Men ännu kan jag. Livet händer nu, och den dag jag planerar en veckomeny och räknar efter hur många blöjpaket som behöver köpas så ska jag se tillbaka och säga att när jag kunde så tog jag de chanser jag fick. Inget storslaget. Inga hjältedåd. Bara låta vardagen ta sina oväntade men välkomna vändningar. Det är nu jag kan. Det är nu det får ske. Livet händer nu.

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.

Vi passade på att starta helgen med något så skönt som en stund i bastun ikväll. Med vi menar jag alltså jag själv och tre av mina vänner. Fyra flickor i en bastu. Värmen tvingade oss naturligt vis att springa runt utan en tråd på kroppen. Fast det gör ju inget, det är så mycket lättare att jämföra bröst då. Annars är det alltid någon som fuskar med push-up. När vi inte spankade varandra med enriset vi hittad utanför så utbytte vi sextips. Jag har verkligen lärt mig massor ikväll, fast jag är lite öm om rumpan. Nu känner jag mig i alla fall laddad inför helgen. Ska bara få bort det sista av den där massageoljan vi smorde in varandra med.

Eller?

Nej, i ärlighetens namn satt vi iklädda bikinis, knaprande på frukt och pratade om livet i stort och smått. Om det där med att bada bastu och om bra restauranger i Stockholm. Mina fördomar om dina fördomar om fyra flickor i en bastu får mig dock att tro att det inte var något du ville läsa om. Kanske har jag fel. Förhoppningsvis är det så. Kanske låter jag någon eller några styra min bild av saker lite väl mycket. Förmodligen är det så. Hur som helst har jag bastat ikväll och det var riktigt skönt.

Fick långväga besök igår. Lite spontant sådär, med Pappa Grappa middag och vin och skvaller. Precis som en fredagskväll ska vara. Nya rapporter att avlägga och gamla minnen att le åt. Tänk så lätt det är att glömma första gången man åt tacos, och tänk så bra det är att ha någon som kan påminna en om det ibland. Tack för titten Jossi.

Nu ska jag se en film från Bruge med T, det ni!