Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Vänskap’

Två flickor

July 12th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Vi har hela sommarlovet framför oss och förmodligen spenderade vi större delen av det tillsammans. Ibland när jag ser på oss kan jag undra om det märktes redan då hur olika vi skulle bli.

Idag sitter jag i en etta där jag med lite tur kan gömma undan dammsugaren under hatthyllan. Hon bor i en trea där till och med övernattande gäster får en egen säng. Jag snubblar över mina på väg från kylskåpet till soffan om morgonen. Hon har koll på sina preferenser när det gäller hundköp. Jag piper förtjust åt de flesta annonser om katter till salu på blocket. Jag kallar skämtsamt en vän för min flickvän. Hon funderar på bröllop. Jag suckar över min oförmåga att diska undan efter maten. Hon har en sambo att skämtsamt pika för sådana later. Jag uttalar pluraländelsen. Hon har runda l. Jag jagar en tvåa i innerstaden. Hon bygger ett hus på landet med rum för barn. Även om jag inte ännu kallar räv för oäv blir min satsmelodi allt mer östgötsk. Hon har flyttat ännu lite längre norrut och ibland slår ångermanländskan igenom.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Fulla av förväntningar inför sommarlovet. Ibland när jag ser den bilden kan jag undra om någon visste redan då hur olika vi skulle bli. Eller kanske att vi trotts alla olikheter skulle vara vänner än.

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Min enfald

March 15th, 2010 | Fröken Tjernström

I ruset släpper de sista hämningarna. Inte för att jag har många i vanliga fall, men några finns det. Ibland när dimman tränger på låter jag dem flyga all världens väg. Sådan var min fredag. I min enfald tänkte jag att det var okej, att allt handlade om en rolig grej. I min enfald trodde jag att det som sas skulle filtreras genom lagren av vår berusning. Vara roliga uttalanden och konstiga handlingar. I min enfald glömde jag att alkoholen inte förvandlade människorna omkring mig till vänner i ordets sanna mening. Att de skulle komma att minnas mina galna idéer, mitt svammel, när måndagen kom. I min enfald inbillade jag mig att allt var Vegas.

När dimman lättat och enfalden bytts mot insikt står jag här, med vetskapen om att jag förmodligen borde hålla mig hemma ett tag. Att inget varit Vegas och att vassa tungor förmodligen har ett och annat att säga om mina påhitt. För sådant är livet och enfalden kan jag bara kosta på mig när jag omges av dem som tycker om mig även när jag bryter mot de sociala konventionerna.

Closing time

March 12th, 2010 | Fröken Tjernström

iPoden är nyladdad, men när jag kliver ut i den soliga marsdagen låter jag den ligga kvar i väskan. Jag är på väg till vad som kan vara studietidens sista tenta. Idag behövs ingen musik. I mitt huvud ekar en gammal favorit från tonåren, Semisonic – Closing Time. Every new beginning comes from some other beginnings end. Det är inte mycket kvar nu. Det är dags för en new beginning. Snart knackar det riktiga livet på dörren och det som var en new beginning är till ända. Det känns som om det var nyss vi började, nyss jag åter igen gav mig i kast med det akademiska livet. Nyss jag chansade, tänkte att det kan inte mer än gå fel och det har jag ju överlevt förr. Det var nyss, och för en evighet sedan. Closing time, so finish your whisky or beer. Solen skiner och trots den märkliga känslan av att till slut se målsnöret är jag nöjd. Jag är nöjd att det tar slut nu, medan vi fortfarande har kul, medan vi fortfarande tycker att det är roligt att vara studenter. Man ska sluta på topp brukar det sägas, och jag kan inte annat än att hålla med. Visst, det är när man slutar på topp som man saknar det som mest. Men jag saknar hellre än ledsnar. Det väntar en ny början där ute.

Jag skriver tentan. Jag är arg på tentan. När jag går därifrån, utan en aning om jag klarat mig eller svarat goddag yxskaft på alla frågor, stannar jag till en stund. Studerar tentamenslokalen och ler lite. Solen lyser in och kanske är det sista gången jag är där. You don’t have to go home, but you can’t stay here. Jag tar mina saker och traskar ut i den begynnande våren. Open all the doors up and let you out into the world.

Den sista tentan. Början på slutet, men också början på början. Ikväll lyfter vi våra glas för kanske sista gången tillsammans, för den sista tentan. Turn all of the lights out over every boy and every girl. Ikväll går vi all in. Ikväll firar vi slutet med en jäkla smäll för att det är better to burn out than fade away. Ikväll firar vi the new beginning och the other beginnings end. Ikväll är det oss Semisonic sjunger om. Skål vänner!

Singelkvällar

March 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst finns det mornar när jag önskar att någon låg bredvid mig i sängen, nätter då jag önskar att någon höll om mig. Inte nödvändigtvis med passion och lidelse, men i alla fall med ömhet och tillgivenhet. Det är klart att det finns dagar då jag önskar att jag hade någon att komma hem till. Någon som lagade middag ibland eller hade tid att tvätta när jag inte hann. Det är klart att det finns gånger då tvåsamheten har sin lockelse. Ikväll var inte en av dessa gånger.

Ikväll, när våra vänner gosade upp sig mot sina respektive, den utflyttade på helgbesök, de nykära på bio, då lagar min vän middag åt mig. Hennes kök fylls av ljuva dofter och 70-tals musik. Hon för befälet över spisen och jag står länge med elvispen i ett fast grepp, tills jag inser att det är matlagningsgrädde jag försöker vispa. Vi skrattar, diskuterar, fuldansar och fäller de flippade kommentarer som gör oss till en duo. Rappa analyser, onda ironier och skruvade perversiteter. Så är moussen klar och den gorgonzolafyllda fläskfilén puttrar i sin rödvinssås. Om några timmar ska vi avnjuta moussen till den sexuellt frigjorda och härligt besynnerliga Shortbus, men nu väntar vi på huvudrätten. Min vän tar fram två glas och häller upp ur den nyöppnade vinflaskan. Så räcker hon mig det ena och lyfter sitt till en skål. För att vara singel. Där, i hennes kök, kan jag inte göra annat än att låta mitt glas möta hennes. För jag kan inte komma på någon plats jag hellre skulle vara på.

Visst finns det tillfällen då jag suktar efter tvåsamhet, men ikväll var inte ett av dem. Nej, ikväll var en bra kväll att vara singel på.

I nattens kyla

March 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi kliver ut i vinternatten, jag och min vän. Det susar mellan öronen. Först en spelning. Några glas alkohol, bra musik, väntat och oväntat sällskap. Välkommet. Sedan en stund hemma hos. Några glas vin. Allvar och skratt. Så pockar verkligheten på uppmärksamhet. Vi har dugga imorgon. Klockan tio ska vi infinna oss, prestera klokheter och bevisa att vi är värda vår examen. Så vi kliver ut i vinternatten. Det är isande kallt och förrädiskt halt. Jag försöker att krypa ihop för att slippa frysa, samtidigt som jag går på stela ben för att slippa halka. Fnissiga av ruset, av kvällens händelser och av de sms som min vän får rör vi oss genom natten. Så slår det mig, där jag går, böjd som om jag hade en allvarlig nervskada, det är såhär jag vill ha det, det är såhär jag vill vara. Kanske inte berusad och frusen, men skrattande och fri. Vi rusar alla genom livet på jakt efter stunder som denna. I min frusna plåga finner jag en fulländning. Den är bara några minuter lång, men talar sitt tydliga språk. Jag vet vad jag letar efter, jag vet vad jag vill ha. Jag vill omge mig med människor som får mig att känna mig såhär.

Ruset skingrar dimman. Visst, stunder som denna kräver inte alkohol. Men just idag var det vad som behövdes. Det är så lätt att glömma vad det är man jagar efter. Men när min vän viker av åt sitt håll med ett Tack för en underbar dag, så vet jag att imorgon när jag vaknar kommer allt att vara lite lättare. Inte för att jag inte kommer att vara trött, sliten och stressad, men för att jag blivit påmind om vad det är jag är ute efter.

Min mor brukar säga att Livet handlar inte om att vara lycklig hela tiden, det handlar om hårt arbete, svåra beslut och en massa vardagar, lycka är något som kommer då och då. Just inatt, under en kall promenad hem, hittade jag ett sådant ögonblick. En stund då livet var odelat gott. En stund av oförställda skratt som påminde mig, inte bara om att jag hoppas att hon förblir min vän i många år till, utan om hur bra det kan kännas att vara just mig.

Bara säg det

March 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Okej, jag erkänner, jag är lite trög. När någon dissar mig, när någon älskar mig, när någon är en vän, det fattar jag. Allt däremellan däremot. Alla dessa situationer då människor vägrar att tala klarspråk, då är jag lite lost. Kanske för att jag inte vill göra förhastade antaganden, tillskriva någon känslor och åsikter som denne inte har. Kanske för att jag känner mig totalt paranoid när jag börjar fundera på vad hon eller han egentligen menar med det de gör. Förmodligen för att mina analyser inte direkt är klockrena och då och då dessutom färgas både av mina erfarenheter och mina förhoppningar. Så hur jag än vänder och vrider på det hela vet jag att allt jag kommer fram till är hur jag skulle göra om jag var vederbörande. Vilket jag ju självklart inte är. I det stora hela går jag mest i cirklar.

Så snälla, snälla, snälla, bara säg som det är. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Jag kanske inte går med på allt, men jag kan inte förneka att det underlättar min tillvaro att veta. Det du har att säga kan inte vara så illa, det blir inte fult förrän du förtiger det. Kläm inte ur dig: Du har så vackra ögon. När du egentligen vill säga: Böj dig framåt så att jag kan ta dig bakifrån. Visst, jag kanske inte böjer mig framåt, men jag har i alla fall en chans att utvärdera hur jag ställer mig till det du vill mig. Tassa inte runt, hitta inte på metaforer (om det inte är jäkligt bra sådana, då kan du faktiskt få mig på kroken), bara säg som det är.

Gillar du mig inte, fine! Men låtsas inte att du gör det. Gillar du mig, fine! Jag kan leva med det också. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Önskar du död och lidande över mig och min familj. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske inte tycker om det jag hör, men jag tycker ännu sämre om att du smyger med det. Vill du ha någon att fly ensamheten med någon gång då och då. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske är lika ensam som du, men det får du aldrig veta om du inte säger något. Så snälla, snälla, snälla, gör mig en tjänst, vill du mig något var inte så feg, bara säg det.

Yoga express

February 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Tar en fika med en vän, en vän som just nu inte sitter hårt fastspänd i höghastighetskarusellen som jag och mina klasskamrater åker med. Vi pratar om nutiden, framtiden och om ullsvin. Om jobbsökande, planer och grisar med päls. En liten stund av dagen som inte handlar om mig och mina måsten. Sedan är det tillbaka till verkligheten igen. Försöker få min portfolio att se vettig ut och funderar på grafiska lösningar till en förpackning. Inser att träningskläderna ligger i tvättmaskinen och mitt yogapass börjar om alltför snart. Rotar fram en mix av följsamma kläder som inte är smickrande på något vis och snart ligger jag på en lila yogamatta.

Ta djupa andetag, fyll lungorna med luft. In och ut. Svart, vitt och en dekorfärg borde räcka. Sätt dig upp, låt rörelserna följa din andning. Jobbansökningar, praktikplatser, produktdisplayer. Andas jag? Jo, det verkar jag göra. Ytliga korta andetag, inte alls i takt med det jag gör. Solhälsningar och jag tappar balansen. Inte i en underlig övning, tvistad runt min egen axel i alla plan, utan stående rakt upp. Andas ut och gå upp i Kobran. Kippar efter luft. Lösryckta funderingar om ex-jobb, praktikplatser och portfoliomaterial fladdrar genom mitt huvud medan jag försöker utföra övning efter övning. Letar efter djupandningen och balansen. Ryggkotorna lägger sig på plats och pulsen håller dubbla takten mot musikens basslag. Mjuk, avslappnande musik fyller rummet, men allt jag hör är basrytmen. Dunk, dunk, dunk, dunk. Jo, svart, vitt och en dekorfärg räcker. Hur skriver jag nästa ansökan? Kan jag tänka mig att bo i Borås? Djupa andetag. Dunk, dunk, dunk, dunk. Sitter i meditationsställning men hittar ingen ro. Öppnar ögonen för ett ögonblick och ser ett rum fullt med avslappnade människor, jag är inte en av dem.

Namaste. Sedan på med strumporna, på med kläderna och ut i vinterkvällen. Bredvid mig går min vän, hon sitter på samma expresståg mot framtiden som jag. Vi drivs av en ångestcoctail och dygnet har aldrig tillräckligt många timmar. I slutet av promenaden väntar fler måsten. Fler designförslag och fler jobbansökningar. Namaste är långt borta. När jag kliver innanför dörren inser jag att jag för tredje gången på ett dygn glömt att köpa toalettpapper. Det får vänta tills imorgon. Svart, vitt och en dekorfärg räcker. Dunk, dunk, dunk, dunk.

Varning för ras

February 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Överallt på stan finns de, skyltarna om varning för rasrisk och kranbilarna står uppställda här och var för att knacka ner istappar och rädda oss från fallande snö. De senaste dygnen har jag hört i minst två skämt om dessa “Varning för ras”-skyltar. Ett av dem syftade fyndigt på låten av allas vår Lasse Winnerbäck.

Idag är en av alla de dagar då det finns tusen och åter tusen saker att säga, men ändå inga ord. Det mesta kom upp som en verbal uppkastning under en kvällspromenad med en vän. Resten håller jag för mig själv. Nej, idag vill inga ord riktigt tjänstgöra. Så jag använder någon annans. Idag får Lasse Winnerbäck föra även min talan.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

Lättköpt och billig

February 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Efter tre och en halv timme i en buss kom vi i förmiddags trötta fram till SCA i Värnamo. Vår värd beklagade att han inte lyckats få tag i några frallor åt oss, men utlovade att vi strax skulle få kaffe och en liten chokladbit. Dessutom skulle vi få gratis lunch och lite fika på eftermiddagen. Jag tittade leende på min vän. Han sa alla de rätta orden, kaffe, fika och gratis lunch. Hon såg på mig med kaffesug i blicken. Och choklad, alla de magiska orden. Så brister vi ut i ett stilla skratt. Jag är för billig! Hon kunde inte annat än att hålla med. Så sent som förra veckan föll vi för lockelsen med gratis baguetter och gick på en kvällsföreläsning. Samma dag gick vi till skolan en halvtimme innan vi började för att få gratis kaffe och kakor. Vi är helt enkelt inte svårövertalade när det lockas med gratismat.

Det är inte det att jag inte tycker om att laga mat. Även om mitt minimala kök inte direkt inbjuder till några större utsvävningar så tycker jag faktiskt att det är roligt. Till råga på allt brukar det kunna bli riktigt gott och mig veterligen har jag ännu inte matförgiftat någon. Trotts detta är jag en sucker för gratismat. Ger du mig choklad blir jag glad, lockar du med en gratis macka till din lunchföreläsning ökar sannolikheten att jag dyker upp. Vad kan jag säga? Jag är en student med en fulltecknad vardag, att slippa laga mat då och då underlättar. Dessutom är det ju alltid trevligt att se någon annan slava i köket som omväxling.

Kanske är det inte bara vägen till mannens hjärta som går via magen. Sannolikt är dock att jag, i egenskap av snål student, är lättköpt och billig.