Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Vänskap’

Flicka till salu

January 31st, 2010 | Fröken Tjernström

Dansgolvet är fyllt till bristningsgränsen, alkoholen flödar och min hjärna har inte längre något att säga till om när det gäller mina fötters rörelser. Vid ett tillfälle stannar jag till och försöker hitta takten i musiken, men inser att kommunikationen mellan mina öron och fötter sedan länge slutat gå via hjärnan. Så jag låter fötterna göra som de vill, och höfterna följer med. Vi står mitt på dansgolvet, jag och min vän. Det är en köttmarknad av det slag du bara hittar en sen lördagskväll. Snart står någon bakom mig, jag ser honom inte, men jag känner hur han följer mina rörelser. Jag lyfter mina händer mot håret och på en sekund är hans händer på mina höfter. Min vän ger mig en menande blick och jag skrattar tillbaka. Vi dansar så en stund, tills jag bestämmer att hans hungriga händer har fått nog. Vi går därifrån, lämnar honom bakom oss. Jag vänder mig aldrig om för att se vem han var. Det kan ha varit Guds gåva till kvinnan, den vackraste man jag någonsin sett eller Godzilla jag lämnade bakom mig, jag orkar inte bry mig. En mindre förflyttning på dansgolvet. En låt, två låtar, ny man. Nära, följsam och snart är också hans händer på mina höfter. Musik, salsahöfter, händer. Det är en köttmarknad och jag är till salu. Han vill känna lite på flickan framför honom innan han köper. En parningsdans, en fylleritual. Jag och min vän ler menande mot varandra innan vi lämnar dansgolvet och ännu en man.

En stund senare är det dags igen. På dansgolvet. Ännu en man som dansar upp nära. Hans händer på mina höfter ber mig att vända mig om. Den här gången gör jag det. Vi står ansikte mot ansikte, det är mörkt, alkoholen gör bilden dimmig och någonstans över hans axel kan jag se min vän, hon rör sig bortåt. Vi rör oss fortfarande i takt till musiken, på automatik. Han är alldeles nära, ett kvällshångel, ett lördagsligg, en engångsgrej. Hur lätt som helst, alldeles för lätt. Jag tar ett steg bakåt och går. Det är för lätt, för simpelt. Jag kommer att tröttna efter två kyssar, för hungriga händer på ett dansgolv gör inget för mig. För många killar på för många klubbar, i barer och på dansgolv har klämt på min rumpa, tafsat på mina lår. Hungriga händer på ett dansgolv berör mig inte längre, ni får ta hur mycket ni vill. Kanske om ni stannar upp och pratar med mig. Men ikväll finns bara hungriga händer på ett dansgolv, en köttmarknad. Så jag går hem ensam. Eller, riktigt ensam är jag inte för när jag kommer hem hittar jag ruter dam nedstucken i linningen på min tubtopp. Hur hon hamnade där minns jag inte riktigt, men ikväll är jag ruter dam, och jag är inte till salu på den stora köttmarknaden.

Ikväll ska vi glittra

January 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Så var det dags igen, studentfest. Ikväll tar jag och mina vänner på oss våra pimpade arbetskläder och ger oss av in i dimman på Trappan. Ikväll ska vi glittra, ikväll ska vi skratta, ikväll ska vi säga saker som Rökig, men ändå väldigt fruktig när vi iklädda våra overaller, med spelad kunskap snurrar våra glas med Caol Ila. Ikväll är kanske sista gången vi går på kravall. Ikväll ska vi fånga stunden, möjligheten. Ikväll ska ruset i våra huvuden sprida glitter till våra ögon. Ikväll ska vi skratta, höga på livet. För att vi vill, för att vi kan, för att livet kräver det. Ikväll ska vi fånga den berömda dagen och kyssa den så innerligt att dess knän veknar. Ikväll ska vi glittra som tomtebloss. Imorgon är vi utbrända och vårt glitter ligger som sot runt våra fötter, men ikväll ska vi brinna. För att vi kan, för att möjligheten fortfarande är vår ännu en stund, för att vi om många år ska kunna säga; Minns du den där kvällen. Ikväll är vi alla tomtebloss.

Ärligt talat

January 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi vill alla så gärna kalla oss själva för ärliga. Det är en ädel egenskap, den gör oss pålitliga och älskvärda. Långt ifrån alla lyckas dock. Inte sällan urskuldar vi negativa, sårande och nedvärderande uttalanden med att vi faktiskt bara är ärliga. Vi uttrycker vår åsikt, och det måste vi ju få göra. Själv är jag löjligt duktig på att vara diplomatisk. Det är kanske inte vad jag skulle välja … Det sitter i sedan barnsben, viljan att inte stöta sig, i ett litet samhälle i en liten klass. Jag tycker inte som du, men snälla, snälla, snälla, tyck om mig ändå. Andra levererar sina åsikter med en tydlig underton av hur-fan-kan-du-tycka-så, eller vad-i-helvete-tänkte-du-egentligen, utan en tanke på att någon just uttryckt sitt hjärtas åsikt eller handlat i självbevarelsedrift, eller rent av kärlek. Det du tycker är helt enkelt fel och det är inte mitt problem att du är för korkad för att inse det. Kom inte och prata om mitt tonfall, jag uttrycker bara min åsikt, och enligt den har du fel. Exemplen på hur vi väljer att uttrycka vår så kallade ärlighet är många, men långt ifrån alla är just ärliga.

Kanske är det därför vi blir så förvånade när vi väl stöter på någon som faktiskt bara är ärlig. Någon som inte handlar efter en dold agenda, som inte säger emot för att demonstrera sin överlägsenhet, som inser både sina egna tillkortakommanden och styrkor och inte ser någon anledning att dölja något av dem. Helt enkelt någon som delar med sig av sin åsikt just som den är, deras åsikt och inte en värdering av människorna omkring dem och deras åsikter. Nej, så tycker inte jag …

Jag har en sådan vän. Till en början var det ovant, att någon uttryckte sin åsikt rakt av utan att ta hänsyn till om någon inte höll med. Inte för att hon var oresonlig, nedvärderande eller dömande, utan bara för att hon inte försökte anpassa sin åsikt till någon annans. Så småningom har jag lärt mig att det är en av hennes främsta egenskaper. Inte sällan får vi enas om att vara oense, och det är helt okej. Att vi inte är överens betyder inte att vi inte tycker om varandra och i slutänden vet jag också att det hon säger är det hon menar. Ärligt, rakt och okonstlat, så som vi gärna vill se oss själva. Så när hon under en lunch yttrar orden: Jag är ingen ödmjuk person, och vännen på andra sidan bordet kvider av skratt, stämmer jag också in. Inte så mycket för det hon säger som för att hon åter igen visar prov på sin rättframhet och självinsikt. Hennes åsikt är framlagd, fri att diskuteras. Det är inget personligt, och jag har insett att de gånger jag tar det personligt ligger problemet snarast hos mig själv. Nej, hon är kanske ingen ödmjuk person, men hon är något som så många andra gärna vill vara, men sällan lyckas med; en genuint ärlig person.

Maria from Sweden

December 10th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är ingen myt. Det är inte något som vi hittar på för att klappa oss själva på axeln. Det är poppis att vara svensk. Kanske av helt fel anledningar, det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att jag och min vän fick ta emot lördagkvällens största jubel när vår nationalitet blev känd. Där satt vi, med varsitt glas whisky och varsin öl, och log åt hur uppvärmaren drev med publikens härkomst i väntan på det första stand up numret. Så fick han syn på oss där vi satt och frågade varifrån vi kom. Sweden. Jublet var ögonblickligt. Vi fick dessutom motta tack för att vi givit världen IKEA, eller rättare möbler i platta paket, och när det framkom att jag är singel ägnade sig uppvärmaren åt lite match makeing. Dock var Brian från England upptagen, men han kunde tänka sig att stöta lite på mig för att göra sin tjej avundsjuk så han garanterat fick ligga med henne. Jaha, jo. Ginger Maria from Sweden var alltså en hit. Tyvärr fick jag väl inte ut så mycket av det, kanske är jag för dålig på att utnyttja det. Betala för min egen dricka fick jag i alla fall göra. Hur som helst kan jag ju muntra upp mig själv med det faktum att i Sverige kanske jag är en i mängden tjejer, men i Skottland är jag Ginger Maria from Sweden. Det ni!

1.87, då är han ju typ jättelång!

November 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag var 15 år och hade ganska nyligen upptäckt chattandes vackra värld. Större delen av kvällarna spenderades på mIRC, ansluten via ett modem som blockerade vår telefonlinje och genererade en telefonräkning som mina föräldrar inte direkt uppskattade. Snart skulle den dagen komma då räkningen hade dubblats mot det vanliga och mitt chattande skulle identifieras som källan till det onda, men ännu satt jag uppe tills timmen var sen.

Det var då jag träffade honom, på någon av mIRC’s många kanaler. Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om, men det visade sig att han bodde i staden inte långt ifrån mig. Det handlade väl aldrig om någon förälskelse, men väl ett spirande intresse. Så när han sa att hans fotbollslag skulle vara med på en inomhuscup den kommande helgen tvingade jag med mig en vän dit. Som förklaring när mina föräldrar frågade angav vi oskyldigt att vi bara skulle kolla på pojkar som spelade fotboll. Tror faktiskt inte att jag nämnde pojken jag träffat online. Pappa körde oss dit, förmodligen i tron, eller i alla fall förhoppningen, att det var fotbollen vi var intresserade av.

Jag vill minnas att vi försökte verka coola när vi rörde oss genom hallen. Smarta som få hade vi också räknat ut att om vi satte oss på läktaren istället för att faktiskt ställa oss på löparbanorna runt fotbollsplanerna så skulle vi kunna se honom utan att han såg oss. Denna plan baserade sig på att han berättat för mig att han var 1.87 meter lång. (Det kan hända att mitt minne sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var just så lång han var.) Detta hade vi kommit fram till var sjukt långt, alltså måste han vara den längsta killen och synas jättebra på håll. Ni kan ju själva lista ut hur bra det gick. Vi kunde inte riktigt avgöra vem av killarna som egentligen var han, jag hade inte modet att gå närmare och riskera att han såg mig, han fick aldrig veta att jag var där och hela historien rann tämligen omgående ut i sanden. Under flera år efter det skrattade dock jag och mina vänner åt det lilla äventyret, och åt vår naiva tro att någon som var 1.87 meter skulle sticka upp ur mängden som en flaggstång på ett fält.

De dansade med varandra …

November 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är ganska många år sedan nu, som jag och mina vänner, i brist på bättre, såg Dirty Dancing II. Filmen finns det inte så mycket att säga om, men dansen, åh dansen. Mjuka höfter och sensuella blickar, vackert, vackert, vackert. Vi var fast, alla fyra. I ett sällan skådat konsensus bestämde vi oss för att lära oss att dansa salsa. Så blev det också. Vi fick med oss en av våra killkompisar och under ett antal söndagar nötte vi grundsteg och turer.

Hösten därefter bestämde jag och samma killkompis oss för att ytterligare fördjupa våra kunskaper på området, och anmälde oss till en fortsättningskurs. Någon gång halvvägs genom terminen meddelades det att vi som gick kursen, och de som gick nybörjarkursen, skulle få billigare inträde till en salsakväll på en av stadens uteställen. Det var där jag såg dem. I ena änden av dansgolvet stod de, bitvis skymda av alla som virvlade omkring, i bjärt kontrast till våra tränare, som dansat tillsammans i evigheter och förmodligen också tävlat, ett medelålders par. De kunde ett steg, grundsteget. Inga turer, inga snurrar. Då och då lyckades de på något sätt byta plats, jag vet inte hur. Det de utförde liknade knappt salsa, knappt dans alls, men det spelade ingen roll. Det sken om dem. Under hela tiden de stod där, ett, två tre, paus, fem, sex, sju, paus, framåt och bakåt, medan våra tränare rörde sig över golvet i en mäktig symbios, utstrålande den sexuella energi som bara kommer från vissa danser, såg de varandra i ögonen och log. Världen runt omkring dem bekom dem inte, att de bara kunde salsans tråkigaste steg bekom dem inte. De dansade med varandra, och det var allt de behövde.

Några månader senare avslutades terminen med ett klubbmästerskap. Där såg jag dem igen, i nybörjarklassen. Fortfarande kunde de inga andra steg, eller vågade sig i alla fall inte på att prova något annat offentligt, men fortfarande hade de samma leende. Det spelade ingen roll att de var utklassade, så länge de var det tillsammans. Så ibland när jag tänker på salsa som eldigt, sexigt och passionerat, tämligen övertygad om att det ligger högt på listan över perfekta förspel, brukar jag påminna mig om dem, och om att ibland ligger glädjen i dansen inte i dansen som sådan utan i vem man dansar med. Ibland kan det räcka med att dansa illa och i otakt, så länge man gör det tillsammans.

Döden, döden

November 24th, 2009 | Fröken Tjernström

Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Ni finns ju på riktigt också

November 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

Ibland är det lätt att glömma. Att ni finns på riktigt och inte bara i mitt twitterfeed. För det är ju så jag känner de flesta av er där, som fyndiga formuleringar, pytte poesi och intensiv ironi på max 140 tecken. Varje gång jag fäller upp min skärm eller uppdaterar sidan finns ni där, med vardagsbetraktelser, uppviglingar, värme, humor och en och annan länk. Ni är små fyrkantiga avatarer som skickligt krymper ner er visdom till 140 tecken och delar med er av den till mig. Men ni bor inte i min dator. Det känns så, men det gör ni inte. Ikväll blev jag påmind om det på det allra otrevligaste sätt. Ikväll blev jag påmind om att ni alla i allra högsta grad lever och existerar bortanför min skärm. Jag blev påmind om det för att en av er slutade göra det. Igår slutade kvinnan som jag endast känner som just_tea att existera, både på min skärm och bortanför den. Hon och hennes 8-åriga dotter omkom i en bilolycka. Hon är borta, och med henne den värme och humor hon spred omkring sig. Jag har inte slängt käft med henne tillräckligt många gånger för att kalla henne min vän, jag kan inte säga att jag kände henne. Jag är inte en av dem som sörjer en vän ikväll, men jag är en av dem som sörjer att jag aldrig kommer att få chansen att lära känna henne bättre. Hon var en av dem som förgyllde min, och många andras, vardag, och hon är saknad. Jag har inga vackra sanningar att berätta för er om henne, utom att världen nu är lite fattigare. Så jag lämnar er med den slitna påminnelsen att ta hand om varandra, både online och i det analoga livet, att inte ta varandra för givna, och med den video som var en av mina första kontakter med just_tea. Pölsa från bruket, singel och sökande. Tack Tea!

Ville du nått, eller är jag bara paranoid igen?

November 21st, 2009 | Fröken Tjernström

Ibland dyker han upp, ni vet den där killen som man inte riktigt kan klura ut vad han vill. Han är förvisso trevlig och kanske till och med någon man betraktar som en källa till glädje, men mer än så är det inte. Inte på något sätt är du intresserad av något annat än lite avslappnad vänskap. Den sexuella laddningen mellan er ligger någonstans mellan noll och −273,15 °C. Möjligtvis kan det hända att ni är har en lite närmare vänskap, han vet lite mer om dig än varifrån du kommer och om du tål nötter, men inte mer än så. Ändå är det något som pockar, något som får dig att fundera på om han är riktigt nöjd med läget, små svårtydda hintar som lika väl kan vara inget. Du kan inte riktigt läsa av hans vibbar, men har ingen som helst lust att slänga ut en krok och se om han nappar. Anledningen är enkel, men ack så komplicerad: Hugger han inte på dina inviter står du där och skäms, helt i onödan, och situationen mellan er blir plötsligt spänd. Hoppar han högt av lycka när du lämnar en öppning för något mer måste du skamset förklara att du bara vill vara vänner, och sedan skämmas i minst en dag för att du har sårat en vän. Att rakt ut fråga honom går också bort, av precis samma anledning. Dessutom får det dig att verka lagom paranoid.

Jag har en sådan bekant just nu. En sådan kille som kanske bara är snäll och trevlig, som bara är lite sällskapssjuk. Eller så vill han något mer, men lyckas inte riktigt kommunicera det. Visst finns det en del tecken på det senare, men kanske är det också bara sådan han är. Vem är jag att sitta här och säga att han är intresserad av mig? Vem tror jag att jag är egentligen? Lika fullt är dilemmat uppenbart. Vill han något mer skulle en skvätt ärlighet inte skada. Ett rakt och enkelt tack, men nej tack, så är saken ur världen. Vill han å andra sidan inget mer så skulle samma ärlighet faktiskt skada. Hybrisskylten skulle blinka och det hela skulle kännas omåttligt fånigt. Så jag fortsätter att var lika snäll och trevlig som han är, för jag har faktiskt ingen anledning att sluta upp med det. Ändå kan jag inte låta bli att undra om han vill något mer, men inte lyckas framföra sitt ärende, eller om jag bara är lite paranoid igen. Folk blir ju faktisk kära i mig hela tiden … eller … vänta nu …

Dagen efter och kvällen före

November 15th, 2009 | Fröken Tjernström

Klädd i en tunika som i vanliga fall är en t-shirt, och rustad med endast en bolero och några glas vin mot kylan, klev jag ut i Glasgownatten. På Campus skrev de bara upp maten, men inte ölen, på notan. Så vi betalade och gick därifrån. Vi går nog inte dit igen. På Budda var drinkarna lättdruckna, och därifrån gick det nog utför. Min kompanjon i natten hade planer för mitt sexliv och satt dem mer eller mindre i verket. “Du borde hångla med en skotte innan vi flyttar hem”-planen föll på att offret för kvällen hade flickvän. Så vi vandrade hemåt, och hamnade vid köksbordet med min dator och lite öl. I takt med att promillen steg sjönk kvaliteten på det sociala nätverkande vi utförde. Tweetsen blev svammel, sms-en kan knappast ha varit vettiga, varken för sändare eller mottagare och konversationen är höljd i dimma. Så när glasen var tomma retirerade vi till våra sängar.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.